Min kropp, en bit helig mark för Gud att så sina frön i.

Jag har krupit in på innegården. I hörnet där solen emellanåt gassar på och lurar mig att tro att det är varmt även utanför denna skyddade vrå på gården. Jag flydde bort från de öppna vidderna där bonden rullade fram över åkern med en stor tank bakom sin traktor och spydde ut en doft som sticker i näsan. Samtidigt cirkulerar hundratals fåglar i kölvattnet av den andre bonden när han luckrar upp jorden på den skördade åkern intill. Det är ett skådespel att se hur människor och djur samverkar och drar nytta av varandra.

Min t-shirt avspeglar sig i datorskärmen medan jag skriver och den kritvita färgen signalerar renhet. Huden som ännu är brunbränd tycks ännu mörkare i kontrast till det vita. Halsbandet som vilar på mina nyckelben glänser när solens strålar träffar den värdefulla metallen. Mitt hår har övergått i guldslingat och den bruna färg jag haft i hela mitt liv har av någon outgrundlig anledning kommit att bli nästan blond.

Jag sitter och funderar, reflekterar över alla de kvinnor som liksom jag har fallit offer för ett samhällstempo som inte tar hänsyn till kropparnas rytm och behov av vila och återhämtning. Istället ska vi producera allt mer på en allt mindre bördig yta. Skörd på skörd, men ingen träda och ingen vila. Årstiderna har vi rationaliserat bort. Året runt ska vi bära frukt. Vi förväntas kunna klona oss själva och på så sätt vara dubbelt så mycket av oss själva. Istället förminskas vi till en bråkdel av vad vi var ämnade att vara. För ingen urskiljning görs längre. Allt förväntas vi alla både kunna och göra.

Jag vandrar runt i min kvinnokropp och tänker på den upphöjda moderligheten som tronar förföriskt på andlighetens himmelska valv och får oss kvinnor att duka under. Det är den enda aspekt av mig som kvinna som mannen är redo att vörda.
Modern, hon som skänker liv. Hon är till viss del fredad i vår värld, ibland även dyrkad. Men hon är också en fälla, ett ideal ingen människa kan leva upp till. En aspekt av det feminina som förväntas ge och ge och ge av sig själv, och allt det liv hon bär i sin kropp. Utan att få något tillbaka. Knappt ens ett tack. Så högt ställda är förväntningarna på att moderns enda glädje är att ge av sig själv, att hon med lätthet avstår från allt som är till henne själva.

Det mänskliga moderskapet. Det andliga moderskapet. Jag har vandrat dem båda. Och båda utarmade mig. Som moder förväntas vi finnas till för barnet, det fysiska eller det inre barnet hos den vi möter. Men ingen accepterar när vi säger att brösten sinar och skötet gror igen. Att vi behöver omsorg, kärlek och vila för att kunna ge allt det andra behöver och söker hos oss.

Fadern får lov att lämna hemmet, gå iväg och göra skillnad i världen, bygga upp en pension, möta sitt värde också i världen som en man. Modern ska för allt i världen inte visa att hon är kvinna. Att hon behöver gå ut ur hemmet, iväg från barnen, mötas upp som kvinna, njuta av sin sexualitet och kropp, och vara självförsörjande för att inte bli livegen, utan fri att stanna utav kärlek i en relation.
Kraven på en moder är större än på en fader. I hans frånvaro förväntas hon också ta hans plats.

Igår fann jag några gamla anteckningar från februari 1999. De första tecknen på utbrändhet visar sig i en längtan efter vila. Jag skriver att jag är trött. Inte som i sömnig, utan som i att orken tryter. Jag är mamma till två flickor, vid den tiden sju och två år. I januari 2002 föds vårt tredje barn. En son. Och innan han blivit ett år har min kropp tagit slut. För första gången.

“Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom. Som en blåsa jag stuckit hål på.”
Hjalmar Söderberg ur “Doktor Glas”

I dagens Ett år med Gud berättar jag om den trädgård Gud anlagt i mig.

Välkommen att lyssna.

///Marie