tisdag 8 augusti 2017

Sommaren går mot sitt slut

Sommaren går mot sitt slut. Det känns i luften, i vinden, i ljudet som omger mig. Vemodet sipprar in. Jag inser att augusti är en lika svår månad som maj är en lätt månad. Jag älskar våren, när allt det ljusa, spirande och blomstrande ligger framför mig. Värmen, dagarna som blir längre, frukterna och bären.
När skördetröskorna börjar rulla över fälten känner jag hur hjärtat lindas in likt en kasslerbit som snärjs i ett nät. Det är inget nytt för mig. Kanske har det bara förstärkts med åldern.

Rapsen är nu skördad. I år lade jag märke till att när skördetröskan gled över fältet så doftade det på ett speciellt sätt. Det var något nytt för mig, att något kan lukta som när rapsen skördas.

Sädesfälten bjuder ännu på det ljuvliga suset av när vinden sveper sin hand över axen. Men jag hör bönderna som rör sig över fälten hela vägen hem till gården. 

Jag kommer på mig själv med att tycka att det är något fult att känna sig lite vemodig. Att det inte är okej att ha en släng av livsleda. Vi talar en stund om detta på telefon, jag och bästa vännen, och vi kommer fram till att det är stört omöjligt att veta vad som är vad. Hur mycket av nedstämdheten handlar om klimakteriet och hela den omställning min kropp genomgår mentalt, känslomässigt och fysiskt? Hur mycket handlar om att jag är trött på att leva ensam? Jag saknar en livskamrat. Att hångla är underskattat. För just kärleken är en källa till så mycket liv, glädje, gemenskap och inte minst intimitet och beröring.

"Hej Marie. Jag blir så glad varenda morgon när jag tittar ut genom fönstret och ser en vacker kvinna sitta i solskenet."
Pojkar och yngre män borde gå kurs i uppförande hos äldre män. Jag känner hur jag ler inifrån hjärtat och hela vägen ut till min solbrända hud av hans charmiga och vänliga ord. Vi kommer i samspråk (vilket vackert ord) och talar om den gamla skyttebanan som tidigare fanns mellan Bunkeflostrand och Limhamn. Jag var sekreterare i ungdomssektionen under nio år. Mannen jag talar med växte upp alldeles intill banan. Hans barndomshem köptes upp av kommunen och revs. Han delar med sig av härliga barndomsminnen. Jag lyssnar med nyfikna öron på hur en söndag såg ut för en grabb för många årtionden sedan och får insikt om att extraknäcket som grindvakt var det mest lönsamma. Grabbarna tjänade pengar på att klistra skyttetavlor och samla upp tomhylsor. Ibland plockade de upp blykulor och tjänade en hacka på att sälja dem till en handlare på Limhamn.

Jag får också höra historien om grabben som skadas allvarligt i handen av en rikoschett när Elverket är på banan och skjuter. Han får men för livet. Elverket tar ansvar för honom och anställer honom som avläsare. Berättelsen berör mig. En olycka är just en olyckshändelse. Sådana kan vi aldrig förhindra. Men skulle ett företag ha gjort så idag? Anställt den person de råkat skada? Jag tvivlar och inser att vissa saker var faktiskt bättre förr.

Inte bara har vi ett härligt samtal, jag får ett bra fikatips. En kopp kaffe med en mazarin kostar 20 kronor nere på Hamngrillen i småbåtshamnen på Limhamn. Att fika ute är ju idag hutlöst dyrt. Men 20 kronor låter rimligt. Och som denne härliga herre också påpekade, han hade haft många trevliga samtal men människorna där på fiket i hamnen. Jag borde kanske gå dit när livsledan smyger sig på, för aldrig finner jag samtal och möten tråkiga. De kommer med liv och oväntad visdom.

Vilken rikedom som ligger nedgrävd i att samspråka med människor vi möter. Jag är glad att mitt liv har utrymme för spontana samtal och att människor så villigt berättar om sina liv för mig. Det är härligt!

Jag skrapar bort ogräset mellan plattorna med det fiffiga lilla verktyget jag inte visste fanns. Några stackars skruvmejslar har det gått åt under årens lopp. Den modiga lilla blomman som hittat upp mellan stenarna låter jag självklart stå kvar.

Inga kommentarer: