Stordåd ville jag göra när jag var barn. Rädda hela världen från ondskans klor. Vargen i Rödluvan var inte en sagofigur för mig. Han var verklighetens pappa. Jag var den nyfikna rödklädda lilla tjejen med korgen hängande på min oskyldiga barnarm. Frågvis och därför irriterande. Varför har du så stor mun? Varför har du så stora tänder? Jag såg redan som barn att förpackning och innehåll inte alls behövde vara densamma.
 |
| Rödluvan tänker som hon själv vill. Hon klär korset med grönska och blommor, och bjuder upp till dans. |
Jag älskar Rödluvan. Hon är en liten hjälte som vill bjuda på god mat åt dem hon bryr sig om. Att gå den vandring som krävs för att komma fram till mormor, den gör hon gärna. Skuttande av glädje att få göra något gott. Bidra med det hon kan. Jag älskar både sagogestalten och den tösen i mig som ingen ondska lyckats äta upp, trots ihärdiga försök.
Idag är Rödluvan i mig glad för det lilla. Stordåden har jag överlåtit åt andra.
Vilken glädje det var för mig att kunna hjälpa den glada äldre herre som just nu bor i lägenheten intill. En av alla sommarens gäster på gården.
Han skulle besöka en vän i Malmö men ingen av de telefonnummer han hade fungerade. Efter många om och men så lyckades jag spåra hans vän och belöningen för mig vara att höra de två samtala. Kontakt, tänk så viktigt det är med kontakt.
Det tyckte även den italienska familjen som nyss reste hem igen när elen plötsligt inte fungerade. Jag har vanan inne. På en gård på landet är elen en egen liten story för sig. Jag sökte svaren där felen brukar visa sig. Men det visade sig att felet var mitt framför näsan på oss. Inne i lägenheten hade jordfelsbrytaren slagit av. Eller på, vad man nu säger. En liten kontakt slog vi upp och så vips så fungerade allt som det skulle.
Ett fint samtal hade jag med den äldre dam som besökte gården med sin son och sitt barnbarn. Ibland undrar jag om det står skrivet i pannan på mig "berätta din livs historia". För jag har ynnesten att ofta få höra om det högst personliga i mötena med både vänner och okända människor. Så har det alltid varit. Det är fint och värdefullt för mig att få lyssna till en människas livsöde. Om att bli änka, om att bli ensam när partner gått bort. Det är i dessa berättelser jag alltid kommer till samma slutsats. Det enda som egentligen betyder något är kärlek och vänskap. Allt annat är en kuliss, en scen på vilken livet utspelar sig.
Saltet som den italienska familjen lånade dagen då de äntligen kunde sitta ute och äta lunch betyder något. Likaså grillverktygen jag erbjöd pappan som grillade åt sin son och sin mor.
Att slå på elen igen när de rumänska arbetarna kommit hem från en hel dags arbete och behöver laga mat, det är en viktig uppgift. Eller att hjälpa dem som undrar om det finns möjlighet att tvätta när alla kläder är smutsiga.
Livet förväntas vara så märkvärdigt och storslaget att livet själv hamnar under kulisserna som faller över det. Jag tittar på de små runda läckra tomaterna som snart är färdiga att stoppas i munnen. Plantan sträcker sig på alla håll och kanter. Framodlad är den av en bästa vän. Allt jag behövde göra var att ta emot den och sätta den i bördig jord. Nu snart får jag skörda frukterna av vårt gemensamma arbete. Så mumsigt det ska bli. Varje tomat äts med vördnad. Jag stannar upp och känner smaken, för de finns i en begränsad mängd. Inte en enda vill jag ska gå till spillo. Tänk om jag såg på varje dag med samma aptit...
 |
| Vi odlar inte bara tomater. Vi odlar en välsmakande vänskap. Lisbeth Jönsson och jag. Foto: vår fina vän Carina Halvardsson |
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar