Varenda morgon sitter jag där och filosoferar. Lyfter blicken upp mot Gud, lyssnar till mitt hjärta, öppnar munnen och låter orden komma av sig själv. Ibland blir jag bedrövad, ibland berörd och då och då även upprörd. Aldrig förblir jag orörd av Guds ord som jag försöker förstå, förpacka i min samtid, införliva i mitt liv och förmedla till vår stressade och vilsna värld.
Men varje dag är som ett trappsteg på en trappa. Den leder till himmelen. Till Gud och hans oändliga kärlek. Vissa går med mig alldeles hack i häl. Lyssnar dagligen, utan att alltid förstå vad som sägs i Bibelns texter. Men de vandrar av nyfikenhet och kanske med en förhoppning om att åtminstone ett av Hans ord kan mätta den hunger som hjärtat känner.
Ett videoklipp är grunden för nästa. Till dags datum har det blivit 76 trappsteg på "the Stairway to Heaven". 365 lång är den himmelska trappan. Ett helt år lång. Inte en dag utan Gud kan jag leva.
Vädret växlar. Liksom mitt humor och mina funderingar. Men jag är där, vareviga dag, med några ord som bär himmelsk föda. Det är allt jag kan lova. Att jag dyker upp varje dag med min Bibel, oavsett hur jag mår eller om jag tycker det ger några resultat eller inte.
Jag tänker att kanske är det den stora gåvan, åtminstone till alla som känner sig ensamma och hungriga och saknar kraft att gå utanför hemmets väggar. Jag bjuder på sällskap på den inre resan genom livet och jag kommer som jag är, utan ett påklistrat leende och en illusion om att mitt liv är perfekt.
För jag är trött på att låtsas ha koll på allt. Trött på att hålla garden uppe i tron att andra människor inte kan tycka om mig som den jag är. Trött på att lyssna till etablissemanget som påstår att man ska vara professionell, gärna personlig men inte privat. Sådan är inte jag. Jag är familjär. Jag sänder sms till människor som deltar i mina grupper och säger att jag saknar dem. För det gör jag ibland. Så där rakt upp och ner. Dessutom använder jag gärna blommor och hjärtan i mina sms. För de blir lite finare då.
 |
| Hade varit bra om hon pratade franska då kunde hon varit tolk i samtalen med den gästande franska familjen. |
Jag lyssnar till ljudet av min dotters franska bulldog som tuggar på ett ben. Det var inte världens enklaste inspelning av Ett år med Gud jag gjorde i morse med henne vid mina fötter. Hon höll på att välta hela bordet. Men hon gav också inspiration till dagens reflektioner. Det är det som är så kul med att göra dessa dagliga klipp, att låta livet fastna där på filmen. Ett hej till en kille som går förbi. En skalbagge som kryper in i skon. En hund som drar så mobilen skakar. Ocensurerat och oretuscherat. Så skönt det är att göra saker just så.
Jag lever så långsamt numera att tiden nästan tycks stå still. Varje minut innehåller så mycket, för att jag är djupt närvarande i den. Vad frukterna av detta leverne ska bli, det vet bara Gud. Jag har lagt mig som ett revben alldeles intill Jesu hjärta och låter mig bäras av hans kropp. Det känns varmt och skönt, tryggt att inte behöva veta hela innehållet i varje dag. Att låta dagen ha plats för det oväntade, det nya jag ännu inte fått insikt och vetskap om.
"Men hur klarar du dig?" Den frågan får jag ofta. Vad de menar är "hur klarar du dig ekonomiskt?" Svaret är att ingen människa klarar sig på egen hand. Inte heller jag. Jag har bara så oändligt många fler dörrar öppna för att ta emot än vad vi lärt oss att ha. Det är vad jag behöver för att leva mitt liv ihop med Gud. De dörrarna har alla människor när vi minskar på våra krav om hur hjälpen ska se se, från vem den ska komma och när den ska komma. Det tar tid att lära sig att leva ett liv i tillit till Gud, när vi sedan barnsben lärt oss att vi ska bli självständiga och oberoende av andra. Att den enda tryggheten finns i att jag ingår i samhällets normer, regler och sociala nät.
För mig som alltid bekräftats i mitt utgivande till andra och hade hela min identitet rotad i att finnas till för andra, även till priset av mitt eget liv. För mig har det varit väldigt svårt att stoppa utarmandet av mig själv, att våga tro på att kärleken också är till för mig och låta mig älskas och ta emot vad jag behöver. Jag var en seg nöt att knäcka, med ett armerat skal som byggde på den erfarenhet jag hade sedan barnsben, att jag var utlämnad till mig själv och min egen förmåga om jag skulle ta mig någon vart och bygga det liv jag önskade mig.
Jag var rädd. Rädslan var befogad. De få gånger jag bett om hjälp hade jag inte fått den. Jag var den starke i min omgivnings ögon. Min djupa sårbarhet togs aldrig emot. När jag var som svagast tvingades jag ändå vara stark. Det har skapat en djup känsla av ensamhet jag kanske aldrig riktigt kommer att bli fri från. Att jag tvingats resa mig upp och gå, när hela jag slagits i spillror har satt sina spår. Den erfarenheten är ett hål i hjärtat som bara finner vila hos Gud, när jag kurar ihop mig som ett revben alldeles intill Hans hjärta och låter mig bäras av Hans son.
Att aldrig ha haft en människa som varit närvarande med mig i de allra svåraste stunderna av mitt liv och som förmått omfamna mig i mitt emotionella lidande, är en sorg jag en dag hoppas kunna släppa. Men vad jag fått uppleva är att Gud aldrig är närmre en människa än just i de svartaste stunderna av hennes liv. Kanske är det därför som så många av dem som lever i djup fattigdom och under väldigt svåra omständigheter, vilar i en djup religiös tro och kan känna glädje och hopp mitt i eländet. Jag anar att det är just så. Att där människan övergivit sin medmänniska, där är Gud mer närvarande än någon annanstans. Och den erfarenheten vill jag inte vara utan. Den kommer med en trygghet som inte kommer utifrån, men inifrån. Vissheten om att Gud aldrig överger och att han ser till att jag räcks det jag behöver, när jag behöver det.
 |
| Fler av mina teckningar hittar du i Ateljén. Gå dit --->; |
///Marie
www.marieeklipanovska.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar