När jag släppt ut det obehagliga krypet på ett fält en bra bit hemifrån lägger jag glasslådan intill en vägskylt för att slippa bära med mig den på min vandringstur. Jag plockar fram frågan som bubblade upp i mig när jag tog på mig shortsen och satte på mig gympaskorna inför avfärden.
Det har gått tio år sedan skilsmässan, men har jag lämnat äktenskapet?
Jag blir alldeles ställd av frågan. För även om munnen vill säga "naturligtvis" så känner jag att jag inte har ett sant och riktigt svar. Jag måste utforska frågan på min promenad.
Medan jag vandrar framåt mellan pilträden blickar jag tillbaka i tiden. Vad har egentligen hänt sedan jag flyttade ut ur huset vi som familj köpte och bodde in oss i? Vad har jag byggt eller odlat, skapat eller förvaltat under dessa tio år? Och svaret som kommer är inte en nyhet för mig, men bilden jag ser blir bara så brutalt ärlig att jag skakas om för en stund.
Ingenting har jag byggt upp. Faktum är att allt jag åstadkommit under denna period ryms i en bild.
Vad jag gjort de senaste tio åren är att dokumentera. Det mesta av dessa journalanteckningar och bilder är slängda. Några vilar tryggt i mitt vackra skåp av pyramidmahogny. Skåpet min ex.make inte fick såga sönder när vi skulle sätta in en stor fet teve i den. Istället fick han såga i teven. Trots att den var svindyr då. Idag får man dem gratis, fast ingen vill ha de tjocka åbäkena. Idag är de platta. Skåpet har kvar sitt värde. Det är intakt och rymmer något mycket större än en teve. Mig.
Några böcker har publicerats. Nätet bär mina radioprogram och mina youtubeklipp. Men det mesta av dessa tio år finns bara förvarat i mitt hjärta. Osynligt för världen. Oersättligt för mig.
Tio år av demontering. Det är vad jag dokumenterat. Jag har satt ord, bild och röst på resan inåt i min kropp och själ. Bit för bit av mina murar har jag knackat ner. Tegelsten för tegelsten har jag vänt på för att se om de bär något som kan återanvändas. Jag har framkallat varenda bortglömt minne i mitt livs fotoalbum. Jag har tvättat rent varenda sår jag funnit på resan genom alla mina fyrtionio år på jorden.
I min famn har jag hållit och tröstat mitt moderskap som ville så väl men som utarmade mig på hela min kvinnlighet. Jag har legat och hållit om det oskyldiga barnet i mig som lämnades ensam med så många svåra känslor. Svårast har det varit att sitta kvar när kvinnan i mig visat mig hur hon beskurits, skam- och skuldbelagts och fråntagits friheten att vara den hon är. Det har varit på gränsen till outhärdligt att inte överge henne när hon rasat genom sin nedtryckta ilska. Hennes vrål av smärta har kommit från en plats jag inte visste fanns inom mig. Bortom allt vad sunt förnuft kan smälta och bara hjärtat kan uthärda att inte överge.
För att komma dithän har jag fått lämna allt. All den trygghet vi som människor omger oss med. Gud har skinnat mig in till mitt allra innersta, där jag var blott hans andetag. Det är ingen överdrift, snarare en underdrift. För vad jag varit med om kan inte fångas i ord, inte förstås med det mänskliga förståndet eller föreställas i fantasin. Inte ens jag kan greppa vidden av den resa genom min kropp och själ som jag har gjort. När jag tänker på den börjar jag gråta. Jag visste inte vad lidande var, eller hur ensamhet känns, eller hur övergivenhet smakar. Jag hade inte en susning om hur förtvivlan låter eller hur det är att drunkna i skuld. Jag visste inte vidden av ondskans makt eller hur tungt lögner är. Jag hade inte mött Guds förtärande sanning och känt lidelsen i hans kärlek.
Jag trodde inte att det var en kroppslig upplevelse att "dö ifrån mig själv" för att få nytt liv i Kristus. Jag trodde det var något som skedde i tanken, möjligtvis i mina medvetna andetag. Men jag har dött på riktigt. Min kropp har varit ett slagfält där striden mellan gott och ont har härjat. Centimeter för centimeter, cell för cell, har Gud öppnat upp och befriat.
Min kropp har torrkokat. Stora områden har satts i brand för att bränna hela åkerstycken. Jag har dragits ner i ett hav så djupt att jag drunknat, bara för att bryta ner min egenvilja och öppna mig för en ännu djupare nåd och vila i Guds omsorg om mig. Jag har skalats av varenda mänsklig trygghetsfaktor för att lägga hela min tillit i händerna på Gud. På mina axlar har alltför tunga ok lagts för att tvinga mig ner på knä så att jag skulle överlåta varenda tanke, känsla, situation och människa till Gud och hans väldiga kärlek.
Jag har tömt ut min kropp på tårar och fortsatt gråta även när jag var tömd, för att Gud ville att jag skulle få uppleva att människan har ett oändligt djup inom sig. En själ utan ände.
Jag har skakat av övergivenhet. Hulkat i förtvivlan. Vrålat av vrede. Älskat så våldsamt att jag vänts ut och in. Jag har fallit och rest mig. Krypt framåt när jag inte orkat gå. Jag har ålat mig när benen inte burit. Jag har kollapsat och försatts i dvala av Gud. Jag har munblåsts till ett skirt glas och tappats i marken om och om igen. I miljoner bitar har jag gått. Jag har förpuppats och pressat mig igenom transformationen bara för att få vingarna avdragna igen. Och jag har brutit upp. Brutits ner. Brutit ihop. Brutit igenom. Brutits av. Tills jag sköljdes upp skeppsbruten på en okänd strand för att vila en liten stund innan vattnet åter drog mig ut till havs.
Jag har simmat. Jag har flutit. Jag har sparkat vatten och jag har drunknat i nådens hav. Då och då har en frälsarkrans kastats ut och jag har dragits in av Guds hand.
Gud har befruktat mig med sin ande. Men hur många gånger har jag blött, tömts på det nya livet? Hur obegriplig har min egen kropp varit när den helt varit i Guds eget grepp. Min mage har varit uppsvälld som en gravid. Jag har känt krystvärkar och haft födslovåndor. Jag har legat orörlig i soffan, oförmögen att resa mig upp av en blytyngd i min kropp.
Jag vandrade så länge i Guds öken att min kropp kom i svält. Allt medan synen blev allt skarpare och kroppen allt sensitivare för det som inte är av Gud. Mitt hår har blivit allt blondare och visat sig omöjligt att färga brunt.
I alla de bottnar jag slagit emot så kan jag idag intyga att där ingen annan människa är närvarande, där är alltid Gud. Det finns inget djup så djupt att inte Guds händer håller det djupet i sina händer.
Vad jag insett är att kroppen leder oss till själens alla vrår, och själen leder oss till kroppens alla skrymslen, och den ende som känner vägen är den helig ande. Ingen annan.
Många säger sig vilja börja om från början. Helt från noll. Men få är villiga att tömma ut allt det som de samlat på sig under livets gång, och göra sig av med sig själv.
 |
| Foto: Carina Halvardsson |
Att lägga allt bakom sig och börja ett nytt liv är inte enkelt. Jag kan inte bara vända ryggen till och lämna hela min röra åt andra att sortera och rensa bort. Det arbetet måste jag själv göra. Det utgör värdegrunden för den okända framtid som nu väntar mig.
Tio år har det tagit mig att städa ut i mig själv. Det har varit ett heltidsjobb utan någon semester alls. Kvar finns livet jag gavs. Det är allt. Jag vet bara att varje dag får berätta för mig vem jag är nu. Tycker jag om samma musik och samma mat? Vad vill jag nu när jag står på noll och ingenting längre är givet?
Har jag lämnat äktenskapet? Nej, jag har funnit det sanna äktenskap som är grunden för ett liv som rymmer hela mig och den jag verkligen är. Det bröllopet är av himmelsk karaktär och har en brudgum som vet vem han gift sig med.
Har jag lämnat relationen till mina barns pappa? Ja, men inte föräldraskapet vi har ihop. Det förvaltar vi båda med kärlek, stolthet och glädje.
Längtar jag efter en livspartner i kärlek? Ja, av hela mitt hjärta längtar jag efter att leva som Guds avbild, där jag till fulla kan njuta av hela min kvinnlighet ihop med en varsam man som inser vidden av vem han har i sin hand.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar