Redan 1997 började jag skriva texter som publicerades. Jag fick jobb som lokalreporter på Malmötidningen. Ett tag arbetade jag heltid där och skapade sidor i programmet Quark Xpress. I elva år skrev jag för dem. Alla sorters artiklar, stora reportage och artikelserier. Och jag tog nästan alla bilder själv. Jag minns att jag blev glad när något foto hamnade på omslaget. Efter ett tag hade jag min egen bildbyline och det sista året hade jag en egen krönika som hette fundra.
Det reportage som betytt mest för mig är mötet med Monika Niheller och hennes volontärresa till byn Sega i Ghana. Den intervjun tände ett ljus i mig. Den var en vändpunkt. Ett uppvaknande.
2007 började jag blogga på denna blogg. Sedan har jag haft flera andra bloggar som jag lagt ner igen. Därefter har jag sammanställt mina krönikor i en egen liten minibok och gett ut två andra egna böcker om min tro. Jag är ansvarig utgivare för tre antologier med sanna kvinnoberättelser som jag sammanställt och publicerat under Heal My Voice Sweden, som jag också startat.
Jag har också varit med och hjälpt fram ytterligare ett par böcker som annars hade legat kvar i en byrålåda.
Jag har flera färdiga manus som jag vill publicera. De flesta är bilderböcker med mina teckningar. Alla handlar om min resa hem till Gud och kärleken. De är djupt personliga, precis som bloggen och allt annat som jag skriver. Frågan är om det är där skon klämmer...
Efter att ha skrivit och publicerat texter i tjugo år borde jag väl kunna säga klart och tydligt att jag är en skribent, en författare, utan att jag snubblar på orden. Varför kan jag då inte det? Är det för att jag tycker att författare är man när man kan skriva säljande fiktiva romaner, inte personliga texter så som jag gör?
Jag är inte längre en journalist och jag är inte säker på att jag skulle kunna skriva på det sättet igen. Mina frågor är alldeles för djupa, för närgångna, för intima idag. Men i gengäld så är det inte heller en längtan jag har, att ge röst åt andra. Det är vad journalistyrket var för mig. Jag lyfte fram människors berättelser. Personliga porträtt var min specialitet.
Det är vad jag gjort i Heal My Voice Sweden. Publicerat andra kvinnors röster och intervjuat dem i radio. Det har varit oerhört givande. Men även den tiden lider mot sitt slut.
 |
| www.healmyvoicesweden.com |
Jag vill ge min röst åt Gud nu. Skriva och berätta om kärleken. Det är vad alla år av skrivande kokats ner till. Det är vad den stora floden av ord vill utmynna i. Guds oändliga hav av nåd. Det är där jag vill simma runt och djupdyka, för att sedan komma upp till ytan och berätta om skatterna jag fann på havets botten. Det är på den sandstranden jag vill vandra och skildra livet i det utlovade paradiset som finns inom oss.
Min röst har stått i människors tjänst sedan jag var barn och stod upp för mina klasskamrater, för min mamma mot min pappa, och senare som facklig representant på min arbetsplats. Jag har alltid fört andras talan, de som saknat mod, saknat kraft, saknat stöd. Det är något jag är stolt över. Att Gud så tidigt satte mig att tjäna andra människor.
Men det har också varit slitigt. Att gå eller stå i spetsen för en grupp och föra dess talan har gjort att jag fått ta en hel del smällar. På något sätt har det varit naturligt. För jag har vetat varför jag gjorde det och vem jag gjorde det för. Dem som behövt min hjälp, min röst och mina ord.
Jag har aldrig gått att tysta. Även om en del har försökt. Jag har alltid lyckats resa mig igen för att bevisa för den andre att han eller hon hade fel. Därför kan jag ibland anses bråkig, för jag ifrågasätter saker och ting. Men jag har mognat och insett att ibland måste jag lita på andra, för att de ibland vet vad jag ännu inte förstått.
Alla mina tre barn är som jag. De kan inte hålla tyst om de tycker att något är orättvist. Jag är glad att de ärvt den egenskapen, att stå upp för sig själv och andra, även mot dem som tycker sig veta bättre.
Jag har Ingrid Andersson, kvinnan som var redaktör på Malmötidningen när jag började där, att tacka för att jag sitter här och skriver idag. Det var hon som såg en potential i mig när de sökte en ny lokalreporter. Jag hade ingen erfarenhet, men jag berättade en historia om min dotter som fick henne att välja mig. Hon var en mycket god mentor. Hon visste när hon skulle låta mig göra misstag och när hon skulle kräva att jag skrev om hela artikeln från början. Jag fick utvecklas under hennes vingar. Hitta mitt eget språk och min egen ton. För det är jag väldigt tacksam. Människor som henne finns det bara ett fåtal av. Dessutom är de sällan medvetna om hur goda mentorer de själva är.
Jag har välsignats också med en sådan guldgruva när det gäller min tro. Om Ingrid gav liv åt mitt skrivande och lät mig växa upp till journalist vid hennes sida. Så är min manlige mentor i tro den som har gett liv åt evangelisten i mig, den som nu växer upp ur skribenten jag är rotad i.
Moder och Fader Ord kan jag kalla dem. Så lustigt.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar