Jag är olycklig!

Jag gråter hela vägen hem från söndagens högmässa. Tårarna kommer redan under gudstjänsten. Jag bryr mig inte längre om att dölja mina blöta kinder för de drygt hundra besökarna i kyrkorummet. De har nog vant sig vid det här laget. Pappersnäsduk efter pappersnäsduk snyter jag mig i. Bara vattenfast mascara använder jag numera. Mina tårar är verkligen så där stora och sjöblöta som i en rejäl snyftfilm. Jag skulle kunna ta anställning som gråterska.

När jag kommer hem byter jag om till shorts och gympaskor och går en lång promenad mellan pileträden. Jag struntar medvetet i att äta. På fastande mage kan inget gömma sig.

"Du Gud, jag tycker inte om dina hårda vindar som puttar på mig och hudflänger mig. Jag är mycket mer sårbar än jag ser ut på ytan. Var snäll och sluta upp nu och smek mig medhårs med en varsam vind."

Jag är allt annat är stark och stadig, tuff och tålig. Faktum är att jag är väldigt mjuk och ömtålig. Gråter gör jag ofta. För både det ena och andra. Så mycket att jag börjat undra om jag blivit vemodig och tungsint på äldre dar. Jag är så ofta ledsen. Bara så där rakt upp och ner känns det som. Men så idag satte jag plötsligt diagnosen på mig själv och uttalade orden högt.

"Jag är olycklig."

Tänk att en mening kan vara så förlösande. Det är för att den bär på sanningen. Olyckligheten, om det nu finns ett sådant ord, den bara kramar musten ur mig med jämna mellanrum. Det är faktiskt inte konstigare än så. Jag är inte deprimerad. Inte längre utmattad. Inte uppgiven. Jag är bara så in i bombens olycklig emellanåt. Och då gråter jag vattenfall och fyller hela oceaner med mina tårar.

Jag gläds åt att solen tittar fram mellan molnen. När jag sitter totalt närvarande i dagens youtubeinspelning då bara njuter jag. Medan jag bloggar då är jag uppslukad av glädjen i att berätta historier. Ett samtal med en vän gör mig varm. Livet stannar inte upp medan jag gråter. Jag gör saker jag finner meningsfullt i väntan på att lyckligheten ska komma mig till mötes och tårarna ska sluta rinna. Vad sägs om att jag nu skrivit två artiklar på wikipedia? En är godkänd än så länge. Jag hoppas att den andre också blir det.
Mina dagar är fyllda av det goda, det enkla, det meningsfulla och värdefulla. Men då och då är jag ändå olycklig, och jag vet varför.

Jag är olycklig för att jag längtar efter att få älska och vara älskad, i en kärleksfull relation till en man. Det är inte märkligare än så. Att kärleken från Gud som jag har inom mig, den vill jag dela. Min kropp längtar efter närhet, intimitet, ömhet och varsam kärlek. Jag längtar efter att vara mig själv med en man. Det har jag aldrig varit. Jag har alltid anpassat mig. Men det är slut med det.

Vad alla andra kom till jorden för att vara och göra, det vet inte jag. Men när jag tittar på en gravsten så tänker jag alltid bara en och samma sak. Hade den personen modet att älska och var den älskad, för allt annat är ju inte så himla viktigt när det väl kommer till kritan. Om jag inte upplevt äkta kärlek, då har jag inte levt. Så är det åtminstone för mig. Kärlek gör mig lycklig. Frånvaron av den gör mig olycklig. Och därför gråter jag alldeles förfärligt mycket och ofta.

Men kärlek är komplicerat. Den är något helt annat än vad jag trodde att den var. Kärleken skalar bort allt det som inte är jag, allt som inte är värdefullt, allt som egentligen kan undvaras. Kärleken är krävande. Verkligen fodrande. Den är plågsam. Full av lidande. Full av lidelse. Helt oförnuftig. Totalt hänsynslös. Den struntar i alla normer. Alla regler. Den bara slår till, utan att ta hänsyn till några omständigheter. Det är helt omöjligt att värja sig för den och det går inte att undkomma den. Om den slår till, så gör den det ordentligt. Och det finns inga botemedel mot brustna hjärtan och obesvarad kärlek. Kärleken är skoningslös. Men den är också ljuvare än allt annat och helt magisk. Den är totalt transformerande och kan läka de djupaste sår. Kärleken river alla murar och klär av en naken, in på bara själen.

Kärleken är ett livselixir. Den är värd allt för den går inte att köpa, inte att fånga och inte att förvärva. Den landar bara där hjärtat har bäddat med dunkuddar, duntäcken och en fluffig madrass. För den är lika skör som den är stark. Den är så ömtålig att den måste övervakas och värnas om den inte ska dö. Man vet inte hur den ser ut för den kan komma i helt oväntade förpackningar. Man vet inte vad den ska utvecklas till, för den är som en larv vi ännu inte sett förvandlads till en fjäril.

Mamma, mamma, snabba dig!

Jag snabbar mig ut till sonen som stängt av gräsklipparen och hojtar vilt. Så vacker den är. Den okända besökaren i våra liv.

///Marie

www.marieeklipanovska.se