onsdag 16 augusti 2017

Jag gick för att handla godis och kom hem med en hundralapp

Det ligger 39 kronor för mycket i myntskålen på ICA när jag handlar. Först tror jag att jag fått tillbaka på mitt köp i en massa växel. Jag känner inte de nypräglade mynten. Jag får vända och vrida på varenda ett av dem för att se valören. Jag tittar på kvittot för att se vad jag ska få tillbaka och tar undan den växel som är min och lägger i börsen. Resten ger jag kassören.

När jag lämnar affären funderar jag över vad detta handlar om. Vad är det Gud vill visa mig?
När jag står och sätter in matvarorna i kylen rullar nästa fråga in. "Är jag skuldfri nu?" Och så minns jag plötsligt den lilla flicka jag en gång var. Hon som hade gått ner till kiosken på Kroksbäck för att handla godis så som man gjorde förr. Jag pekade och sa "en sån, och en sån och en sån". Vem som stod i luckan jag knappt nådde upp till det minns jag inte. Men jag fick min lilla påse med smågodis och gick hemåt igen.

Norrbäcksgatan 6, det var adressen där jag bodde. Ett stort höghus med massor av MKB-lägenheter. Mitt första hem, på bottenplan. Jag bodde där fram till 1974 när mina föräldrar skilde sig. Så jag måste ha varit yngre än sex år när jag gick för att handla godis och kom hem med en hundralapp.

Det är ett av de få minnen jag har av mina första sex år i livet. När jag går upp för trapporna på väg hem från kiosken. Framför mig går en man. Han tappar något. Jag tar upp det. Det är en hundralapp. Och jag säger inget. För min cykel behöver lagas. Fastän jag är så liten så vet jag att vår ekonomi är kärv. Det ligger något mycket sorgligt i denna berättelse. Den säger egentligen så mycket i all sin enkelhet. Och den berättar för mig att även det som egentligen är så oskyldigt kan bygga en känsla av skuld i ett barn.

Är jag skuldfri nu? Har jag betalat tillbaka hundralappen jag stal (om vi ska vara helt ärliga)?
Jag tänker på mannen som gick framför mig. Uppför en trappa som ledde mig hem. Allt jag såg var en ryggtavla. Inte hans ansikte. Tänk om det var Gud. Tänk om den hundralappen är bilden av nåd. Jag var ju ett helt oskyldigt barn som gick för att handla godis och kom hem med pengar som räckte till att laga min trasiga cykel.

Varför fastnar vissa minnen och etsar sig fast? 

För mig är de brödsmulor som Gud lagt ut så att jag hittar hem igen. Om jag bara är vaken och söker Gud i allt. Om jag inte ger upp utan fortsätter att gå, även i en till synes oändlig uppförsbacke. Om jag låter mig längta efter att vara villkorslöst älskad, då visar sig smulorna Gud lagt ut. Allt eftersom jag är mogen att plocka upp dem och se att de är pärlor att trä på livets vackra och värdefulla halsband. Gud ser mig. Gud vet vad jag behöver. Gud ger mig det. När jag är mogen att ta emot.

Jag har varit på väg hem från godisaffären sedan den dagen då jag mötte Gud på riktigt, den 19 januari 1999. Det har varit som att gå uppför en trappa med 6784 steg (om varje dag är ett trappsteg). Jag har vandrat bort från ett liv där jag sökte mening, mål och mättnad i varuhusens och världens enorma utbud av sötma. Ett liv där jag behövde välja varje bit själv och betala för varenda en av dem. Jag har stegat mig hem till ett kärleksfullt rum, hos Gud i himmelen. Uppför en trappa där Gud då och då släpper ned det jag behöver framför mina barnafötter. För jag är ju hans barn. Hans dotter. Och han ligger aldrig på soffan och låter mig vara ensam vaken.

Han var inte den han behövde vara.
Han var alkoholist. Jag behövde en pappa.

Jag behöver en hundralapp nu, precis som då. Det är så mycket mer än min cykel som behöver repareras för att livet ska rulla på.



Allt var inte elände, men min uppväxtmiljö önskar jag inget barn. Att som nyfödd bebis och liten sensitiv flicka vistas i ett hem där det bor en aktiv alkoholist var inte bra för min kropp och själ. Det är inte en god näringsrik jord att planteras och växa upp i. Den är utarmad redan från början. På alla resurser var den tömd. Kärlek, frid och pengar. Sol, vatten och gödsel. Och vem ska få en liten kärleksplanta att växa sig till ett kärleksträd, om Gud, Kärleken själv, inte bor under samma tak?


Jag har tecknat mig ut ur de gamla fotoalbumen. Med hjälp av enkla bilder har jag och Gud bearbetat och frisläppt barnet i mig som bar på så många tunga obearbetade känslor. Det har blivit många teckningar att sätta upp på Fader Guds kyl. Det har varit nödvändigt att gå tillbaka och möta upp allt som låg begravt. En resa in i min kropp och själ, bland svåra minnesbilder och sjukdomsbildande känslor. Jag har gått mig själv till mötes. Plockat upp smula för smula. Tagit emot mig själv i allt jag är och med allt jag bär. Jag har varsamt omfamnat min sårbarhet och min historia. Kommit att älska den ömsinta kvinna jag är. Och jag har insett att jag aldrig någonsin förut levt som mig själv och den fina människa jag är. När jag blickar tillbaka inser jag att jag levt någon annans liv. När jag tittar framåt ser jag något helt annat än det som var. Jag är mer av mig själv, för varje ny dag.

Vill du se på när jag tecknar ihop med Gud kan du besöka min lilla 3D Christ biograf eller träffa mina karaktärer i Ateljén. De rummen finns på min hemsida.
Välkommen till www.marieeklipanovska.se

Ännu en Gudspärla trär jag på den gyllene livstråden som går från Gud ner till mig. Långsamt bildar den ett vackert halsband som vilar mot mitt bröst. Brödsmula för brödsmula förvandlas till äkta pärlor genom den helig Andes vägledning och omsorg om mig.

///Marie


Inga kommentarer: