måndag 6 februari 2012

Att skrika i en kudde är skönt

Om jag bara tillåter mig att vara helt ärlig. Ja då är min ärliga känsla just nu ilska. Jag är förbannad. Ilskan är stor. Den är ackumulerad. Jag har svalt den känner jag, om och om igen. Tryckt undan den. Lagt ett lager lögn ovanpå varje ilska jag har svalt. En lögn om att jag inte är arg. En lögn om att jag borde ha förståelse för den andre. Och så länge jag väljer att svälja vreden kommer jag att möta situationer som river av ett lager lögner och avslöjar ilskan.


Att vråla som en galning i sin ensamhet är skönt och förlösande. Helt harmlöst, ingen tar skada, utom möjligtvis kudden jag vrålar i. Mina kinder hettar utav elden jag nyss släppte lös. Som en drake tillät jag mig vråla ut min ilska och säga alla de svalda ord som jag tryckt ner. Kudden fick vara mottagare för detta vredesutbrott. Det är ett stort framsteg för mig att vråla ut min ilska. Jag har inga problem med känslor, förutom just ilska. Och jag har ingen susning vad det handlar om. Ännu. Men jag har insett att den har att göra med att göra min röst hörd. Att inte svälja mina ilskna ord. Ibland släpper jag lös det i bilen och skriker tills jag inte får luft. På så sätt går luften ur ilskan. Och jag får lite perspektiv. Och det är vad som har hänt nu med. Kinderna hettar fortfarande, men jag är inte längre i vredens eld. Jag har vrålat ur mig laddningen. De orden som kom ur mig var laddade av all energi som gått åt till att trycka undan dem. De orden var inte vad jag hade velat säga i möten, de var ord som ville ge igen och såra tillbaka. Ilska blandat med hämnd, helt enkelt. Inte speciellt konstruktiva, bara destruktiva.

Just nu har jag fyra olika scenarion där jag tydligt kan se hur jag har svalt och svalt och svalt, tills jag var proppfull. Frågan är vad jag har svalt. Hmmm ....
I två av fallen kan jag se att jag svalde orden; "Tack, men jag känner att det här mötet leder till ont i magen hos mig, så jag väljer att avsluta det här och nu. Jag finner ingen anledning att fortsätta konversationen eftersom jag upplever den som enkelriktad och respektlös." Precis så skulle jag ha sagt. Ni vet hur det är, efteråt vet man precis vad man skulle ha sagt.

Det räcker inte att tänka gott, man måste handla gott.
I en relation måste båda agera.

Vad har jag då svalt i de två andra? Hmmmm..... Jag skrev massor här och ändrade hit och dit tills jag egentligen bara hade en fråga kvar och mitt eget svar: "Är du ens intresserad av att ha en relation med mig, om det innebär att du måste börja göra jobbet i din ände så att vi tillsammans håller relationen öppen, ärlig och vänlig. Om inte ... synd. Då släpper jag taget om min del och slutar göra fler insättningar. Välkommen tillbaka när du är villig att göra ett ärligt försök."


Det var faktiskt min manliga träbit som hjälpte mig igång. Han sa att om jag tryckte undan vreden då kliver jag ur kroppen till slut. Eftersom jag inte vill känna. Och om jag inte är i min kropp då har jag inte tillgång till min känslighet och då kan jag inte uppfatta den egna inre rösten. I kropp känner jag ont i magen och kan kommunicera detta. Var i köttet, så träbiten. Han påstod att män var bättre på det, att bejaka köttets lustar. Kan det vara så? Vad är det i så fall jag kan lära från dem?
Så denna Dag 12 valde jag att klappa min manliga träbit och lyssna på honom. Apelsinköttet jag gned in honom med har nu torkat. Han sa också nöjt att ingen har så mjuka känsliga händer som en vuxen kvinna. :-)

1 kommentar:

max sa...

känner precis likadant!!! måste släppa ut mitt hat som jag bär på!
jag hatar människor så ja blir yr i skallen ibland som om ja ska svimma det är otäckt!!...att svälja hat är bottenlöst det är läskigt som fan!!
de kan gå hur djupt som helst om man inte sätter stopp!! ska läsa de du har skrivit o praktisera det mer o mer...första steget är svårast!