Allt började med Alkemisten. Paulo Colehos mest kända bok. Jag var helt såld. En bok av honom slukar jag på en eller två dagar. Jag har läst om några. Hans böcker är några av de jag skattar högst i min bokhylla. Med glädje lånar jag ut dem och får jag inte tillbaka dem så köper jag ett nytt exemplar. Flera exemplar av Alkemisten har jag gett bort som gåvor till människor jag gillar. Vissa av hans böcker är bättre än andra. Några är lysande. Allt beroende på var jag själv befinner mig i livet när jag läser. Jag minns att när jag läste Zahiren tog jag beslutet att skilja mig. Jag har läst om boken nu nyligen men har ingen aning vad som ledde mig till beslutet då för flera år sedan. Böckerna är laddade med energi under orden.
Sedan den dag då jag för första gången höll Alkemisten i min hand har jag vetat att jag ska möta honom. Någon gång. Någonstans. Hur vet jag inte. Men efter att jag idag har läst ut han senaste bok Alef, vet jag att det närmar sig Divine timing. Det känner jag. Jag ser honom som min Mästare, den som lär ut magin till mig. Någon som vandrar före mig. Jag känner igen mig i många av de upplevelser han delar i sina böcker. Mitt liv är lika märkligt, eller snarare skulle jag säga märkvärdigt. Magisk och fullt av upplevelser, som få jag känner kan relatera till.
Jag tror jag börjar bli redo för detta möte. Jag vet att det är ämnat att ske. Det har jag vetat i många år. Det finns ett utbyte i detta möte. Jag har en aning om vad det är från min sida som jag ska överräcka. Hmmm... Men inte vilken gåvan är som jag ska få.
Jag förväntar mig inte att han ska dyka upp vid min ytterdörr. Jag får helt enkelt söka upp honom när tiden är inne. När det är dags kommer det att ske. Inte utan ansträngning, men ansträngningslöst. För så är det i magins värld. När det är dags för det oundvikliga mötet då sker det helt naturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar