Att vara värdefull

Hela dagen har mitt hjärta varit varmt och uppfyllt av kärlek. Till mig själv, Livet och Alltet. Jag vaknade med solen i ansiktet och har fortsatt bära ljuset och låtit mig ledas utav det. Jag har känt mig nöjd och uppsluppen. Jag har följt den inre röstens vägledning. Jag har skrivit. Sett andra. Delat med mig av mitt överflöd. Tagit en promenad i det isblå landskapet. Jag har stått och blickat ut över kylan och fyllt mig med den friska luften. Och burit hem sju små träbarn in i mitt hems värme.

Plötsligt, och utan förvarning kom en istapp farande från en människomun.
- Du får äta rester, sa Middagsvärden. Orden landade i mig. Smärtade till. Satte sig som en iskall tagg i värdekänslan. Är det vad jag är värd? Rester.
Jag var lovad middag. På råvaror jag själv betalt. Men någon annan är bjuden. Och råvarorna räcker inte. Jag valdes bort. Så kändes det. Och jag tillät den känslan att sticka i mitt hjärta en stund. Att Middagsvärden inte tycker att jag är värd ett besök till affären. Att Middagsvärden anser att det jag betalt för inte räcker till mig. Att Middagsvärden tycker att jag ska nöja mig med rester. Allt det handlar inte om mitt värde. Det handlar om vad den personen sätter för värde på mig. Och det bottnar i det egna värdet.
Vad Middagsvärden anser mig värd och vad jag anser mig värd är långt ifrån detsamma insåg jag med istappen fast i mitt bröst. Jag vet mitt värde. Och om jag hade varit den jag brukade vara, då skulle jag ha valt att försöka skänka bort min värme och tina upp den andra. Den som mötte mig med kyla. Orden berättar om den personens inre temperatur. Du får äta rester, visar bara att Middagsvärden inte är beredd att göra den enkla handling som skulle höjt temperaturen inombords.
Så den kyla jag möttes av försökte jag inte tina upp. Jag valde att inte lägga min värme hos den som uppenbarligen inte sätter värde på att känna sig varm inombords. Jag valde att rikta värmen mot mig själv. Så att istappen kunde smälta. Jag valde att ge mig den kärlek jag sätter så stort värde på och därför kan ta emot. Och jag ställer mig frågan om jag vill äta rester idag. Eller om jag vill äta något annat. Och jag inväntar svar från min kropp. Vad berättar den för mig? Och det svar jag får det tar jag ansvar för och så ger jag mig själv det jag vill ha.

Och jag gläds åt den middagsgäst som kommer. Så stort värde på värmen i bröstet sätter Middagsvärden att den är beredd att laga mat åt sin gäst. Den tycker mer om sig när den är god och gör gott. Vilja och värde räckte inte till för ytterligare en person. Konstigare än så är det inte. Värdet blir då större än personen kan bära. Så värdefull tror Middagsvärden sig inte vara. Och därför kan den inte heller se mitt sanna värde.
Och jag förstår att mitt värde inte sitter i en maträtt. Mitt värde sätter jag själv. Och jag är värd allt det bästa livet har att ge.

Dag 11 låter jag mina träbitar få sällskap av sju nya trävänner som kommit in från kylan. Dessa sju har ett annat uppdrag som jag redan känner till och jag gläds åt att jag fått äran att skapa dessa föremål. De hjälper mig att bibehålla balansen. Att skapa med händerna är ett sätt för mig att möjliggöra mycket skrivande och stillasittande.