onsdag 18 april 2012

Draken i mig väcktes och ....

Energier är spännande. Just nu känner jag vrede. Tänk så lätt draken i mig väcks. Jag lutar mig in i den känslan. VREDE! Vilar mig på dessa ord som är andra versen i den berömda Sinnesrobönen....

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
De som mött mig, säger att mina ögon blir svarta när jag är arg. Tur de inte ser draken i mig då. Jag kan spruta eld. Mina ord kan göra riktigt ont. Jag har blivit bättre med åldern att bemästra draken och använda kraften i henne, för draken är alltigenom en 100% kvinnlig energi, på ett konstruktivt sätt. Inte ett destruktivt. Men att svälja elden som väcks i mig, för att det inte är okej för en andlig person som jag att bli arg, det försöker jag att låta bli. Många läsare skrattar nu. Detta är en generell hang up bland oss "spirituella" sökare. Ilska är inte okej. Vi ska vara förstående och förlåtande. Men när jag insåg att det var en ren lögn. Att inte tillåta ilska är väldigt fördömande och inte det minsta accepterande. Dessutom är det att vara osann mot mig själv att förneka en känsla. Vrede är när den riktas och används en energi som väldigt snabbt tar människor ur självömkan och offerroll. Den kommer med "nej, nu jävlar för det vara nog" - kraft som blir som en katapult ur det svarta hålet.
Nog om vrede som energi. Det finns massor att skriva om eldiga drakar.

Vreden väcktes av ett inlägg på Facebook. Älskade facebook, arenan för växande, rätt använd.

Jag begär inte att ni ska förstå hur jag resonerar i det som följer. Jag tänker inte förklara eller försvara något i efterhand heller. Inlägget är inte en debatt. Det är min högst personliga åsikt. Jag tror fler kvinnor än män förstår mig.

Egentligen inser jag nu att detta påbörjades redan igår. Ha, synkronicitet är så kul. När man ser tecknen.
Igår. En väninnan berättar om hur hon varit så frustrerad och skrivit i ett mail. FUCK FUCK FUCK! Det var bara ett uttryck för känslan hon hade. Inte riktat mot någon eller något. Bara känslan hon bar.
Mannen som får mejlet svarar med att man kan också säga Fasiken.
Jag skrattar när jag skriver detta.

Nu generaliserar jag. Men vi kvinnor tycks inte få uttrycka vrede som män får. Inte männens fel. Det är hur jag uppfattar det. Vi blir kallade satkärring, häxa, toka, hysterisk och andra roliga ord när vi är arga. Riktiga arga. Så förbannade att det ryker ur öronen. Vi ska helst inte svära heller. Många män reagerar med rädsla. De blir rädda när vi är riktigt arga. Jag har en teori och en känsla av att när vi blir ursinniga då får vi kontakt med det kollektiva förtryck vi utsatts för i alla tider sedan begynnelsens begynnelse. Det är som om vi plötsligt är alla kvinnor som slagits, bespottats, omskurits, våldtagits, misshandlats, förkastats, dödats, nedvärderats, förlöjligats, förslavats och förskjutits. Varenda nedvärderande ord som någonsin sagts till en ung flicka, moder, äldre dam blir plötsligt en del av oss. Varenda aborterat flickefoster, varenda oäkting, varenda häxa som brunnit på bål finns i oss. Och detta vet jag att jag inte är ensam om att känna och tro.
Det talas om en plats där all den kollektiva kvinnliga smärtan genom alla tider finns samlad. Den kommer vi då i kontakt med. Detta tror jag är på gränsen till omöjligt för en man att förstå.

Så det som idag skedde var att den nerven som är i kontakt med alla kvinnor i hela världen genom hela historien aktiverades.
Först lite lätt i en komisk förpackning. Denna bild har en man lagt in.

Kvinnorna som ser den skrattar igenkännande och tackar för att mannen lagt upp den. Han svarar med att han inte ser det ur ett könsperspektiv. Han har uppfattat det ur sitt perspektiv, att bli nedslagen när han försöker höja sitt medvetande. Och det är ju en aspekt. Men lite lustigt är det att han inte läst vad det står. Her and she är kvinnligt.
Men varenda kvinna jag känner, nickar garanterat leende till denna bild. Vi fattar precis. Och vi kan skratta åt det utan att ta illa upp. För de allra flesta av oss älskar män. Verkligen älskar män för att de är som de är. Vi gillar till och med de ibland grottlika ursprungsbeteendena som träder fram hos våra hanar. Om de används på ett sätt som inte förtrycker oss. Vi har också primitiva beteenden. Draken är väldigt primitiv. Hon vill beskydda sina avkommor och sin by. Hon sätter gränser och vet sin kraft. Hon sprutar eld när det behövs, inte för att hon gillar det.

Sedan dyker nästa trappsteg upp som triggar vredesnerven. Och denna gång går känslan djupt.
Jag känner en alldeles underbar man från Limhamn som flyttat till Stockholm. Han är konstnär. Och han målar underbara vackra tavlor. Mest älskar jag dem som verkligen visar upp hans passion. Jag äslkar hur han avbildar oss kvinnor. Vackra, heta, levande och heliga. Titta och njut av dessa från hans senaste utställning. Han heter Nils Mohlin och han är en vacker själ med stor hjärta.



Denne konstnär skriver följande inlägg:
Konstnärlig vurpa, med krav på ministeravgång.

Konst är underbart för betraktare såväl som för oss utövare, som ges möjlighet att i bild uttrycka våra tankar och innersta känslor.

Moderna Museet har med motiveringen att problematisera kvinnlig omskärelse tillåtit en grovt rasistisk karikatyr. En tårta föreställande en svart naken kvinna av konstnären Makode Linde.
En obegripligt smaklös skapelse som sägs skapats i ett gott syfte.
Ett syfte som helt begripligt upprört inte bara Kitimbwa Sabuni, som är talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, utan alla och envar som representerar sunda värderingar om allas lika berättigande.
På World Art Day den 15:de april skär en brett leende kulturminister av tårtan, samtidigt som ett groteskt avbildat ansikte gråter och jämrar sig.

Friheten att uttrycka sig i bild och text är en rättighet starkt cementerad i det svenska samhället, något som vi skall värna om.
Men jag ställer mig frågan vad tillför detta klavertramp mer än en stark känsla av vämjelig avsky.
Att konst skall få provocera kan jag hålla med om, men när den urartar till grovt rasistiska och bisarra inslag är jag mycket tveksam till konstverkets berättigande.



Jag blir väldigt nyfiken och kollar upp detta. Min mage vänder sig. Jag blir arg. Jag vill slå till konstnären på käften för detta som jag upplever som ett rejält övertramp. Jag söker svar på vad syftet är.
Afroamerikanernas riksförbund kräver kulturministerns avgång efter detta övertramp. 
Konstnären svarar:
- De har nog ryckt verket ur sitt sammanhang. Jag har använt mig av en gammal nidbild av svarta - det här "Black Face" som vita använde sig av en gång i tiden för att förlöjliga svarta. Då använder jag mig av förstärka karikatyrer för att belysa de fördomar som finns, säger han till Kulturnyheternas reporter Abdul Hibombo.

Konstnären svarar också på frågan:
Förstår du att bilderna kan uppfattas som rasistiska?
- Ja, om man rycker saker ur sitt sammanhang så är det lätt att bli provocerad känner sig kränk eller arg. Det beklagar jag, förstås. Men jag använder mig av de här stereotypa bilderna för att lyfta de till en nivå som är lättare att prata om - genom att använda bilder som är övertydliga. Oftast med humor försöker jag hittar nya ingångar till samtalet om rasism.

Jag tror inte konstnären haft som syfte att sprida rasism. Men om han för en sekund stannat upp och visat upp sin idé för en helt vanlig kvinna på gatan så hade hon troligtvis sagt: Nej, det är inte ett bra sätt att föra fram ditt budskap. Du kommer att få duktigt på käften. Kvinnor kommer att ta illa upp.

När jag nu går in och kollar kommentarerna är samtliga kvinnor överens.
"osmakligt i allra högsta grad "

" Jag tar avstånd! Det här hjälper inte flickebarnen som torteras, ibland till döds, med omskärelse.Konstnärlig frihet,ja men det ska vara värdigt!"

" ja, den var vidrig!"

Underbara älskade män i alla former, ni måste börja vilja förstå att det finns ett systraskap som inte längre kommer att hålla tillbaka vreden. Vi har hållit tillbaka den för att vi är fostrade i att vara snälla. Den snällheten har torterat oss, förnedrat oss och förtryckt oss. Jag vet att de flesta män älskar kvinnor. Men ni måste börja lyssna på oss. Lära utav oss. Vi vet saker ni inte vet. Vi bär på visdom få av er har tillgång till. Uppmuntra vår vrede och vårt motstånd mot alla former av förtryck. Vi värnar artens överlevnad. Ni män ingår i den. Vi vet att vi behöver er. Vet ni att ni behöver oss om världen inte ska gå under?
Och lyssnar du inte på mig som kvinna, fylld av visdom som skulle få dig att stå gapande som en fågelholk länge. Lyssna på de äldre vise männen.




 Vi är inte bättre än männen. Vi är lika bra. Och vi kan sådant män inte kan. Och män kan sådant vi inte kan. Vi behöver varandras styrkor.

Jag älskar människor och kvinniskor! Och alla känslor är värdefulla.

Sista två verserna i Sinnesrobönen:
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
 
Marie <3<3<3

2 kommentarer:

Nils Mohlin sa...

Tack för att du tar upp min lilla inlägg på din blogg.
Inspirerat av den känsla som jag uppenbart delar med flertalet både betraktare och utövare av den cirkus som kallas konst.
Som konstnär och textförfattare finns alltid ett ansvar för det man producerar och just i det aktuella fallet har ansvasrtänkandet fått ge vika för en spekulativ utmanning mot alla sunda värderingar i sin förolämpning mot mänskligheten, som för tankarna till nazistiska ideal.

Många Hälsningar
Nils

blabla sa...

Tack Nils, från djupet av mitt hjärta. Tack för din ståndpunkt. Tack för det värde du står upp för. Tack för att du berör. Och tack för att all den vackra konst som du berikar världen med.
Du är en sann gåva!!!!
Varm Kram Marie