I dina tårar speglar de sig

"I dina tårar speglar de sig."

Så sa min vän idag som kom till kvällens Själaglada VÄN-grupp. Och jag drog ett kort som hette Steady Progress. Och på det stod det bland annat "This is a message for you to appreciate how much you´ve already achieved and how many people you´ve helped along the way".
Jag vet att det är så, men jag behöver ändå påminna mig själv om detta och ge mig en klapp på axeln för det mod, den villighet och den sårbarhet jag vet banar vägen för andra. Jag vet att det är min uppgift, att gå i täten och låta andra ta rygg. Lika mycket som jag vet att andra vandrat för mig.

"I dina tårar speglar de sig." 

Jag tror att de orden handlar om att våga visa att sårbarhet är en styrka. Idag passar de orden bra. Jag fick för lite sammanhängande sömn i natt och trötthet är en välsignelse för subtila känslor. I trötthet tappar vi kraft att göra motstånd. Hos mig innebär det att jag kommer åt de väldigt tysta känslorna eftersom jag har så lite motstånd i icke sömnigt tillstånd. Jag fann i tröttheten en lågmäld ledsamhet. Och jag har undersökt den känslan idag och fann något intressant. Det finns en ledsamhet som grundar sig i en saknad, en lätt sorg. Jag saknar att vara 100% kvinna. Under de senaste åren har jag hämtat upp olika kvinnliga sidor. Den lilla flickan är läkt och fullt ut inhämtad. Jag samtalar ofta med henne. Rösten som tillhör det inre barnet i mig är stark och tydlig. Vi har en bra kommunikation. Under många år i mitt äktenskap var den kvinnliga moderliga sidan väldigt framträdande. Jag var mycket mamma. Så mycket att jag blev less på den rollen. Nu känner jag att jag behöver ta hem mer av den energin igen. Den finns naturligt i mig så det är enkelt egentligen. Och jag har i månader genomlevt massor av starka och uttrycksfulla känslor. Jag har släppt in tonåringen och låtit henne tala och ta plats. Det har varit väldigt energiskt. Känslomässigt uttömmande och tröttsamt. Men härligt livgivande och läkande. Tonårsflickans röst är mycket levande och hon har sin naturliga del i mig.

In America 2011

Jag har landat. Jag har stannat upp. Resan tillbaka var nödvändig. Min lilla flicka och tonåringen behövde hämtas hem till nuet. De finns hos mig. I mig. Som aspekter av min kvinnlighet. Likaså modern i mig. Men jag är inte uppfylld av kvinnan Marie. Flickan ja. Tonåringen ja. Mamman ja. Men kvinnan nej. Och det är där den lågmälda ledsamheten ligger. Kvinnan är inte fullt ut här. Men längtan efter hela henne är stor. Frågan är var hon finns. Jag har ingen bild av henne. Känner inte att jag lämnat henne på vägen. Tror snarare att hon aldrig fick någon egentlig plats.
Min känsla är att hon kommer med den stora soliditeten. Hon bär på stor framgång och balans. Hon fyller upp och skänker tyngd. Var är hon???? Jag tror jag möter henne när jag är I USA och med mina amerikanska vänner. Is she an american girl? Frihetsgudinnan, är det henne jag längtar efter?

Speglar ni er i mina tårar?