I Won´t Give Up!

I Won´t Give Up On Us!

Nej, jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte ge upp oss. Jag tänker visa världen att det går. Att vi människor kan och vill leva i ovillkorlig kärlek. Att kravlös kärlek kan uppnås.

Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Men jag vet att .... det går. Jag har vetat det sedan jag var barn. Och Gud ska veta att jag försökt. Att jag flera gånger valt de nästan omöjliga projekten att omsluta i kärlek. Tills kärleken till mig själv sinat.

Jag vet inte ens längre med vem. Jag trodde jag visste. Jag var så säker. Men kanske var jag fast i formen. Kanske ska den omfatta fler. Inte bara en. Kanske är den för stor för att en enda ska kunna ta emot den. Formen kanske är en församling människor som vill bli älskade.

Jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte ge upp oss även när det är tufft. Jag kan inte vända om. Jag är redan omvänd. Världen bakom mig rämnar. Relationer rämnar. Företag rämnar. Ekonomier rämnar. Länder rämnar. Det fundament de byggts på är inte hållbart. De egoistiska benen bär inte längre. Kraften i dem är uttömd. De är tyngda av skulder. Finansiella. Mentala. Känslomässiga. Benen darrar av skräck. Uppfyllda av rädsla. För egoisten står ensam. Separerad. Han gav inget. Han bara tog emot. Och skulden växte.
Nu rämnar fasaden. För tillgångarna är uttömda. Och det gör ont. Fallet gör ont. Det är ämnat att göra ont.

För i fallet träder det nakna sårbara fram. Det rena. Det oskyldiga. Det som känner gemenskap och kärlek. Och fallet ger dig vingar. Fri från skuld. Fri att vara dig själv.

Jag tänker inte ge upp. Jag har vandrat för länge för att vända om. Jag är omvänd. Jag ser det förlovade landet framför mig. Jag är nära nu. Mina lager av den fasad jag bar på rämnar. Varje steg gör mig alltmer oskyldig. Jag ser ljuset. Det finns inte bakom mig. För historien rämnar. Jag släpper de egoistiska värdena. Jag är inte vad jag äger. Jag är inte var jag bor. Jag är inte hur mina barn uppför sig. Jag är inte min bankbok. Jag är inte mina tillhörigheter. Jag är inte mina vänner. Jag är inte vad jag arbetar med. Jag är inte formen. Jag är inte facebookstatusen. Jag är det eviga. Jag ryms inte i en bankbok. Jag får inte plats i ett hus. Jag är större än mina ord.

Jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte ge upp oss. Ta rygg om du vill. Om du tror att jag kan leda dig tillbaka till dig själv. Kom! Om du tror att jag leder dig bort från dig själv. Ta en annan väg!
Om jag så ska vandra ensam så tänker jag vandra mot den kravlösa kärleken. Jag vet inte när jag når fram. Men varje dag är upplevandet av den kärleken större i mig. Så jag är på rätt väg.
Jag säger inte att den är enkel. Jag lovar inte att den är smärtfri. Tvärtom, sårbarhet och nakenhet gör ont ibland. Men jag kan lova att stegen blir lättare för varje skuld du släpper. Och du är aldrig ensam.

Det kommer att regna på färden. Vi kommer att gråta av saknad över dem vi lämnar bakom oss. Det kommer att snöa. Vi kommer att känna oss utlämnade i kylan. Det kommer att hagla. Vi kommer att få höra vad andra tycker om oss. Men det kommer också av dagar av sol och värme. Stunder av eufori. Tider av flyt och förundran. Vi kommer att få uppleva lycka i överflöd, gemenskap, skratt, frid, stillhet, tillit och kärlek vi inte visste existerade. Och jag kan garantera att det inte blir en färd på egen hand. Vi har varandra. Och vi har alla de högre makterna som verkar för oss. Som beskyddar, vägleder och hjälper oss på vägen. Och jag lovar att det är värt det.

Så nej ... inte en chans att jag tänker ge upp nu. Inte en chans....