Kvinnor fulla av jävelskap. Kvinnor som skvallrar och klankar ner på andra kvinnor, oftast om hur de är i de olika kvinnliga rollerna; som mamma, som fru, dotter, väninna.... etc. Mammor som omskär sina döttrar. Avundsjuka mammor som inte kan se sina döttrar lyckliga för att de själv inte var det. Systrar som konkurrerar om vem som är vackrast och bäst i skolan, bäst i sin idrott. Flickor som bryter en vänskap med bästa väninnan för en pojkes skull.
Jag upplever att kvinnor har samlats sedan urminnes tider och knutit band i kaos och drama. Miljoner timmars samvaro och samtal om hur jävligt äktenskapet är, hur jobbiga grannarna är, om barnen som inte sköter sig, om andras barn som är ännu värre, för att inte tala om deras ansvarslösa föräldrar som låter sina barn leva jävel, om de egna föräldrarna som är sjuka och krävande, om de hemska arbetskamraterna som bara gör livet surt, och maken, den där maken som inte hjälper till, inte tar ansvar, som aldrig gör något i tid och på rätt sätt, han som inte lyssnar och inte förstår, han som vägrar tycka synd om mig.... ja dessa kvinnoträffar är fyllda av allehanda elände. Jag vet. Jag har varit där själv. Men inte längre. Jag går därifrån. Det är så destruktivt och så fruktansvärt deprimerande att lyssna till gnäll som inte har som syfte att söka en lösning. Gnäll som bara handlar om att vara gnäll så att vi kan hålla varandra ner. Så att vi slipper se att det inte världen det är fel på, utan oss själva. Så vi slipper vakna upp och se att vi själva skapar vårt helvete. Vi själva som nedvärderar oss. Vi själva som omskär oss. Ja till och med här i västvärlden med vår syn på kvinnlig sexualitet. Vi själva är förtryckarna. Den allra jävligaste sorten.
När jag lämnade de grupperna och började se mig om efter andra sorters grupper, insåg jag att de inte var så lätta att hitta. Så jag skapade en egen 2008. En grupp blev två. Två blev tre. Tre blev fler. Och jag insåg att det är vad jag är här för att förändra. Jag är här för att göra plats för kvinnor som vill gruppera sig i tillväxt och framgång. Kvinnor som vill öka sitt värde. Kvinnor som vill vara sin egen ledare och som slutat snacka en massa skit. Kvinnor som söker riktiga väninnor. Kvinnor som insett att ursäkterna och bortförklaringarna bara existerar i det egna huvudet. Alla andras jävlighet är skapelsen av de tankarna.
Jag sökte och fann kvinnor som ville lära sig umgås med kvinnor på ett nytt sätt. Numera finner de mig. I våra grupper är det okej att gnälla i tio minuter bara för att få orden ur sig, sedan räcker det. Det är gemenskap där gnället har ett syfte... att finna lösningen, i sig själv. Vi är kvinnor som växer i värde och värdighet. Kvinnor som värderar våra systrar, döttrar, mödrar, alla kvinnor. Och därför också alla män. Kvinnor som bytt ut gnäll mot glädje. Värdelöshet mot värdefullhet. Motgång till framgång. Och vi njuter av den friheten och den frigörelsen.
Jag tror att de kvinnor som är fast i skvallret egentligen längtar efter sant systerskap. Jag tror att de längtar efter att bli sedda i sin kvinnlighet. Höra hur vackra de är. Känna sig sexiga och sensuella. Bli berörda och beröra. Lyssnade till. Kvinnor som vill läka sin historia. Jag tror de längtar efter riktiga väninnor och att få lov att briljera och få applåder för det. En gemenskap där det är okej att vara både liten flicka och stolt drottning.
Därför jobbar jag med kvinnor, för kvinnor och pratar om kvinnor. Därför lyfter jag fram alla sidor av det feminina. De vackra och de mindre vackra. Därför att jag tror att vi kvinnor behöver öka vårt eget värde och hjälpa varandra uppvärdera oss. Genom att samlas i grupp och skapa band i tillväxt och framgång. Fira varandra. Hylla varandra. Nätverka för varandra. Sprida Gudinnan. Och ha en vänlig och trygg plats att vila i och samla kraft. Jag vet att behovet är enormt. Jag vet att jag ensam inte kan fylla det behovet. Jag behöver Soul Sisters som delar det ansvaret med mig.
www.soulsisters.se
Här finner du det sanna systerskapet. Här hittar du gemenskap och kärlek. Här lyssnar du till autentiska berättelser av kvinnor som lämnat de gamla grupperna och sökt den nya sårbara samvaron. Kvinnor som vågar lysa. Kvinnor som förändrar världen. Kvinnor med öppna hjärtan och en kärleksfull famn. Kvinnor som älskar livet och att kramas. Men som en gång inte gjorde det.
Välkommen in! Du är väntad..... <3<3<3
Kvinnlig frigörelse på webben. För kvinnor. Med kvinnor. Om kvinnlighet. Av en kvinna.
ENERGY LIBERTY WEEK med Själaglad
https://www.facebook.com/events/186539111468085/ (länk)
3 kommentarer:
Mycket bra skrivet! Om jag, som man, får lägga in några tankar kring den moderna mannens förvirring, vore jag tacksam.
Jag tillhör en förvirrad generation män uppfostrad av 40-talister till att bli en självständigt tänkande och kännande individ, nära till empati och lyssnande. Dock är jag just det, en man. Testosteronet rusar i mina ådror och skapar obalans i det moderna samhället där jag dels förväntas vara stor, stark, maskulin, trygg och försörjande samtidigt som vi ska laga mat, byta blöjor, uppfostra barn, ta del av kvinnors intressen, ta hand om hemmet, vara ömma och annat som är "typiskt kvinnligt".
Ja, jag generaliserar kraftigt men det måste jag för att lyfta fram min poäng. Våra fäder och förfäder var sällan delaktiga i hemmets bestyr, om det inte gällde hammare och spik. Jag känner inte många 40-talistmän som faktiskt bytt blöjor, lagat mat eller liknande.
Så vart vill jag komma med detta? Den moderna mannens förvirring, som jag tolkar den, är en obalans mellan det kemiska testosteronet i våra kroppar som ger oss våra manliga egenskaper och samhällets ökade östrogen-egenskaper där vi förväntas vara mer kvinnliga i våra handlingar.
Jag lägger ingen värdering i allt detta utan det är mer ett underlag för diskussion. Uppfattar ni kvinnor denna obalans och förvirring hos oss män där vi har vårt medfödda testosteron som har två egenskaper; sex och våld (så är det faktiskt) och villigt/motvilligt tar oss an mer östrogenfyllda uppgifter i våra liv?
Jag tror inte manligt och kvinnligt beteeende är så hårt styrt av hormoner, vi kvinnor har ju också testosteron.
Våra attityder och beteende har mer med vår uppfostran och yttre påverkan styr oss att vi blir som vi blir.
Mäns ramar är tydligen snävare än kvinnors, det är svårare för män att bejaka sin kvinnliga sidor tex, det är nedvärderande typ, att sänka sig några grader.
Egenskap som människan själv har rankat som svagt/kvinnligt. Är det en svaghet att lyssna på sina känslor och är det verkligen en kvinnlig egenskap egentligen?
Kvinnor förväntas inte heller vara aggressiva, då tolkas de som bittra, gnälliga, negativa osv. Förväntningar helt enkelt om hur kvinnor/män ska bete sig pga vad som finns i byxan...
Själv vet jag inget sexigare än en man som har kontakt med sina känslor, som gärna kan gråta tex. :-)
Sexdrift har vi båda, men vi uppfostras olika i att bejaka den, säkert lika så med våld.
Av någon anledning har kvinnor rankats till det "sämre" könet, så jag förstår också varför kvinnor inte stöttar kvinnor. Vi ser oss som konkurrenter - om jobben, om männen osv. När vi har kommit över den spärren tror jag att vi kan stötta varann mer.
Rent generellt är vi lika, förutom det vi har i byxorna då...
Tack Staffan och Ingrita för era värdefulla röster! De skänker ett större perspektiv. Närmre sanningen kommer vi.
Kram <3
Skicka en kommentar