Se upp med vad du önskar dig

‎"Vulnerability is the new power base. Holding your boundaries is the thing you need to learn. Beings learn most when they are uncomfortable. It is like walking with the pebble in the shoe. When it hurts enough you will stop and take it out."~Theo with Sheila Gillette

Känner du igen det? Är du sårbar just nu?
Theo är en grupp ärkeänglar som kanaliseras av Sheila Gillette. Sheila var den som inspirerade Abraham och  Ester Hicks.
www.asktheo.com

Jag känner absolut igen mig. Jag är sårbar just nu. Sårbarhet som kommer med en ny sorts styrka. Och jag känner att jag behöver hitta nya gränssättningar. De gamla fungerar inte längre. Och igår var en sådan dag då detta blev extremt tydligt. Jag utsattes för prövningar från alla håll. Och jag föll i några gropar.

Den förste att pröva mig var en hund. En Rottweiler. Jag var ute och vandrade och hade klivit in fullt ut i mitt inre barn. I total sårbarhet. Säker trodde jag, ensam ute på landet. Mitt lilla barn drog fötterna efter sig. Sur på mig. Hon tyckte att jag tillbringade för mycket tid i huvudet. Att jag tänkte för mycket på jobb och mina kunder. Hon ville ha mer kul. "Ser du ens färgerna på alla stenarna" sa hon. Och jag tittade ner på grusstigen och upptäckte att stenarna verkligen hade massor av olika färger och nyanser. Och jag frågade vad hon ville. Hon svarade att hon ville gå på bio, träffa Anders, ha skoj. Hon önskade sig en hund. Jag kände direkt, nej tack, ingen hund. Hon sa "jag vill ha en hund. Det vill väl alla barn ha. En som kommer springande mot mig när jag kommer hem." Jag svarade inte henne. Sen sa hon att hon längtade efter våren. Och då stannade jag och vände ansiktet upp mot himlen. Det hade gått cirka 15 sekunder efter att hon uttryckt sin önskan om att ha en hund när den önskan manifesterades. Precis så som hon önskade sig. En skällande fullvuxen rottweiler kom rusande mot mig. Jag agerade instinktivt och klev rakt in i min vuxenhet. Började gå med totalt fokus. Ignorerade hunden helt och hållet. Smällde upp min energibubbla och drog ner kraften från ovan in i min kropp. Jag kände hur hotfull hunden var. Det enda jag tänkte på var "låt inte den vittra din rädsla, starkast energi vinner". Jag vandrade vidare som vanligt. Hörde hunden bakom och vid sidan om mig. Ljuden från den. Den fortsatte följa efter mig. "Håll nere pulsen" tänkte jag. "Låt den känna din energigräns." Jag hade totalt fokus och använde instinktivt de energiverktyg jag lärt mig. Hundmannen på teve tänkte jag på. Hur han visar hundarna sitt ledarskap. Och jag tänkte och kände att jag är ledaren. Att min rädsla inte skulle få ta över.
Rottweilern fortsatte att förfölja mig i 20-30 meter innan den stannade. Jag fortsatte ytterligare 30 meter innan jag stannade och vände mig om. Den stod kvar på vägen. Jag vände hemåt och kände hur jag sakta släppte den rustning jag iklätt mig instinktivt. Och det som sedan vällde upp i mig kom som en smärre chock.
Lagom till jag var hemma hade jag hämtat hem större delen av mig själv. Och under timmarna som sedan följde reflekterade jag över vad som hade hänt och insåg att den riktigt obehagliga hunden kom med stora gåvor till mig. Jag såg sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade. Primitiva nedärvda instinkter. Jag fick insyn i det mänskliga beteendet och hur vi reagerar när vi känner oss hotade. Viktigast var informationen om vad som sker när faran är över och känslorna som pressades undan vid hotet väller fram genom kroppen. Och som alltid, med kunskap kommer förståelse och ickedömande.
Tack vovve för att du skrämde skiten ur mig! Men gör inte om det igen!
Min lilla flicka och jag lärde oss att hon äger kraften att manifestera omedelbart. 15 sekunder är snabbt. Alltså är det viktigt att precisera önskemålet och komma ihåg att det hon önskar sig kan gå i uppfyllelse. En snäll och kärleksfull hund nästa gång tack.

Gårdagen blev en heldagsutbildning i ledarskap. Den sårbarhet och ärlighet som jag tror är plattformen för det nya autentiska ledarskapet kräver också kunskap i gränssättning. Och jag lär genom egna upplevelser just nu. Precis som det står i citatet ovan. Det är som att vandra med en sten i skon. Du stannar och tar ut den när det gör för ont. Igår var det många stenar i skon som jag tog ut. Och jag är stolt över att jag fortsätter att vandra över till det nya autentiska ledarskapet. Det är nytt. Jag kommer att göra fel. Jag behöver vara snäll mot mig själv på vägen. Så idag lyssnar jag till min lilla flicka och jobbar jättelite och njuter jättemycket.