Vilken gåva dessa träbitar är. Vi håller på att utveckla en relation. Ju mer jag lyssnar till dem, desto mer berättar de. Och jag sitter knäpptyst och bara njuter. Jag tror att jag är inne b på Dag 7 i detta hyllningsprojekt.
Idag lyssnade jag till tonerna av denna underbara låt med Olivia Newton "Pearls on a chain".
http://youtu.be/Hjtd0k6zav0
Den musiken var perfekt. Den kopplade ihop mig direkt med barnbiten. Den lilla träbiten som bär barnets röst. Men först lyssnade vi till Gospel. Hon ville dansa. Så jag dansade med barnet i mina händer i solljuset som strilade in i vardagsrummet. Jag log med hela ansiktet. Naturligt när man dansar med en träbit. Och då sa hon att just så vill Gud se oss. Dansade genom livet, glada. Inte så seriösa. Han vill att vi kommer med glädje. Och jag kände sanningen i de orden. Mer skratt. Mer glädje. Mer dans.
Innan jungfruoljemassagen! |
Smord! |
Och hon visade mig att det enda som hindrade världen från att vara precis så ljus, var vi. De vuxna. Vi står utanför ljuset. Separerade från barnet inom oss själv. Från ljuset som bara är. Vi vuxna befinner oss olika långt ifrån oss själva. Vissa riktigt nära, andra väldigt långt borta. Och resten däremellan. De som är längst ifrån sitt inre barn befinner sig i mörker. Vi vet att vi närmar oss ljuset när glädjen blir allt större, de ljusa tankarna och känslor allt fler. När vi är riktigt riktigt glada, när vi känner stor livsglädje, eufori, salighet, då är vi enade med barnet.
Jag ritade en teckning så att ni skulle förstå.
Wow!!! Wow! Wow! vilken insikt. Så tydlig. Så enkel. Se självklar. Precis som ett barn.
Så hur långt ifrån är du ditt inre barn/dig själv? Barnet är din essens, ditt ljus, din kraft. Barnet ÄR kärleken!
Jag ryser ....
Jag har förstått något väsentligt! Mycket väsentligt. Helt avgörande. Och det var en träbit som berättade det. Inte Dalai Lama, inte Wayne Dyer, Inte Buddha, inte Jesus eller Maria. Inte ens Gud. Utan en träbit. En bit av Moder Jord. Wow!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar