Själavandring

Jag påbörjade eftermiddagens vandring i irritation och frustration.Under de känslorna låg besvikelse och en sårad uppgiven liten flicka. Jag kunde haft sällskap på min vandring, men jag visste att jag behövde gå ensam med mig själv, mina tankar och känslor. Jag behövde space, andrum. Jag behövde stilla mitt sinne och gå av mig frustrationen, så att jag åter nådde in till henne, mitt inre barn.
Och ganska tidigt på denna vandring visste jag att jag skulle gå hela vägen till Gessie Kyrka. Och förnuftet började genast att tjattra. Men orkar du då gå hela vägen hem igen. Hinner det bli mörkt. Tänk om det börjar regna. Då hörde jag en annan inre röst tala. Den sa, bry dig inte. Bara ta dig fram dit du ska. Ta dig till Kyrkan. Oroa dig inte för hemresan innan du ens är klar med ditresan.
Så jag gick och gick. Bestämde mig för att fokusera på att orka gå dit. Ett steg i taget. Och jag inbillade mig att jag gick mot skatten vid regnbågens slut. Att där på Kyrktrappan fanns en belöning och att allt jag behövde göra var att ta mig dit. Att jag faktiskt inte visste något om hemresan eller vad som väntade framme vid Kyrkan.
Det blev en Själavandring. Jag insåg att jag kan gå hur långt jag vill. Att den enda som kan stoppa mig är jag själv. Allt jag behöver göra är att ta ett steg i taget, fokusera på målet och vara närvarande i varje steg. Jag gick och gick. Tankarna tycktes aldrig ta slut. Det fanns ett oändligt antal tankar som ville bearbetas och jag lät dem komma och gå. Jag tänkte inte på hur jag gick eller andades, jag lät kroppen vandra. På min väg kände jag vårens ankomst. Solen värmde min kind. Fåglarna kvittrade i träden jag passerade. Lukten av ruttnade sockerbetor fyllde mina lungor. Jag andades in den rena landsluften och tänkte att jag är en riktig lantlolla. Och när jag såg kyrkan framför mig lät jag guld rinna ner genom hjässan och in i min kropp. Det var som varm honung som bara rann ner i kroppen och ut i alla skrymslen av min kropp. Jag blev så varm att jag fick knäppa upp jackan. Handskarna åkte av och jag kände hur alla leder och muskler mjuknade. Skönt!
Alla möjliga tankar kom och gick. Förväntan kom och gick. Vilken skatt ska jag finna på Kyrktrappan? Vem ska jag möta där? Hur ska jag komma hem igen? Den sista tanken fick mig att falla in i mina gamla mönster och beteende och jag sträckte halvhjärtat ut handen dit jag inte skulle. I samma ögonblick som handlingen var ett faktum visste jag att jag ska sträcka ut min hand uppåt inte utåt.

Dessa sköna skor tog mig enda fram till Kyrktrappan och där kom nästa värdefulla insikt på denna Själavandring. Jag satt där på trappan och tänkte att Kyrkan troligtvis var stängd. Jag visste inte, jag bara förutsatte det. Då slog det mig att jag ibland gör så. Jag tar mig enda fram till slutet men känner inte på dörren om den är öppen. Varför? Är jag rädd att den ska vara stängd? Är jag rädd att den ska vara öppen? Varför känner jag inte bara på dörren och utgår därifrån?
Så jag reste mig och kände på dörren. Den var stängd. Och det var ok. Jag hade gärna stigit in, men det viktiga var att jag inte gick därifrån utan att först ha känt på dörren, undersökt den möjligheten. Om jag inte hade känt på dörren vet jag att jag hade grämt mig hela hemresan. Undrat om jag missade något. Bannat mig själv. Men den enkla handlingen, att dra i handtaget och se om det är stängt eller öppet, gjorde att jag omedelbart kunna släppa det och vandra hemåt nöjd över att jag orkade gå hela vägen utan att bli trött, att så många tankar rensats, att jag fått nya insikter om mig själv och att jag i handling visat att jag kan förändra mig. Bara genom att känna på en dörr. Vilken innehållsrik skattkista det var där på kyrktrappan.

Som alla vet, Resan är vägen. Jag påbörjade tillbakavandringen. Tänkte att hemresan alltid går fortare, eller åtminstone så känns det alltid så när man reser. Och ganska omgående började nu idéerna komma. Jag var ju tömd på andra tankar. Så jag hade helt enkelt plats att ta emot nya tankar. Jag fick underlag till två nya grupper, som jag kommer att introducera i vårens program hos Själaglad. När jag hade tankat hem de väsentligaste detaljerna och ramverket för dessa grupper, började äntligen tankarna stilla sig. Och jag log för mig själv. Tänk så väl Gud känner mig. Han visste att jag behövde en rejäl långvandring idag för att hinna släppa det gamla, tanka hem det nya och slutligen ta emot det stilla sinnet. Han är otrolig. Och jag är så innerligt tacksam för att jag slutat kämpa emot så ofta. Att jag skruvat ner motståndet. Slutat vara så fördömande mot mig själv.
I morse steg jag upp klockan 12.20. Jag somnade klockan tre i natt. Drabbar det någon att jag vänt dygnet? Nej. Barnen är hos sin pappa så det är lugnt. Just nu är jag väldigt produktiv kvälls- och nattetid. Så jag har släppt det dåliga samvetet som jag tidigare drabbades av när det kändes som om jag förlorade dagen. Jag ser nu att jag vinner kvällen och natten i stället. Att jag hittar mig själv i ljuset av de tända ljusen. I mörkret.
Halvvägs hem på min vandring mötte jag en äldre herre på promenad. Han gick i motsatt riktning. Han gav mig ett enormt leende och en hjärtlig vinkning och tårarna bara vällde upp inom mig. Jag hälsade ett glatt hej som svar. Och jag reflekterade över vad det var i denna lilla gest som berörde mig så djupt. Han såg mig. Och mötte mig med vänlighet. Det gick rakt in i mig. Denna lilla medmänskliga gest fick mig att gråta. Och jag insåg att min själavandring idag har varit av allra största vikt. Jag är inte ensam om att längta efter att bli sedd och bemött med vänlighet. Hela världen skriker efter det. Det är en universell längtan.

Sista biten gick jag i ett meditativt tillstånd. Bortkopplad från omvärlden. Den sista biten hade jag önskat mig sällskap. Jag ville gå med slutna ögon. Har du aldrig provat det så gör det snarast. Det är alldeles underbart att vandra med slutna ögon och låta sig bli ledd. Jag älskar känslan av att total tillit till den som leder mig. Jag gick med så slutna ögon att jag enbart skymtade vägens vita kantmarkering. Det var då jag insåg att när jag låter mig bli ledd kan jag vandra i en evighet. Då släpper jag allt motstånd och bara låter kroppen gå av sig själv. Det är en alldeles gudomlig upplevelse. Wow, vilken stor insikt!

Jag satte mig i den slitna gamla gungstolen i entrén när jag kom hem. Drog av mig mina sköna skor och kände tacksamhet för det inköpet. Jag hade ännu kappan och halsduken på när jag drog ett kort i Marianne Williamssons kortlek. Det sa, However you behavied yesterday, behave a little bit better today.
Så det blir min utmaning resten av dagen. Och nu när irritationen och frustrationen har runnit av mig och ersatts av nya härliga idéer, ett stilla sinne och jag har fått dela med mig av min dag med er, då är det inte längre så svårt.