Grattis till flickan

Inget är en slump. Ingenting. Jag förstår bara inte hur allt hänger samman. Och när jag börjar göra det förändras världen för alltid.


Häromdagen frågade min mamma vid familjemiddagen vems som var gravid. Jag tänkte svara jag, men avstod.
Huset har de senaste dagarna varit så varmt att det knappt gått att andas. Rörmokaren är här idag. Huset lever. Det är varmt så länge som det behöver vara min kuvös.
Jag har sovit 10-12 timmar/natt de senaste veckorna. Trött. Trött.
Jag har umgåtts med mitt inre barn dagligen den senaste veckan.
Igår kväll satte förlossningsarbetet igång. Jag hade svårt att andas. Jag sträckte ut handen och bad om hjälp till mina vackra kvinnor. Jag bad dem vara den fader som saknas. Så att jag kunde vara fullt ut i sårbarheten och rörelsen.
Jag har haft ont hela natten. Knappt kunnat sova. Barnet inom mig har varit i rörelse. Klockan sju i morse orkade jag inte stå emot längre. Jag steg upp. Lät henne komma ut. 20 teckningar senare var hon klar. Inte ens då förstod jag.
Hela dagen har gått åt till att skapa en ny trygg plats för henne. Jag har skrivit tre viktiga mail. Inte ens då förstod jag.
När det sista mailet var skrivit och sänt, tog jag tack och farväl av hela mitt gamla jag. Inte ens då förstod jag.
Jag vilade en stund, helt slut, med solen i ansiktet. Jag låg sked med den blivande fadern som kom för att gratulera. Inte ens då förstod jag.
Jag längtade ut i solen och luften. Min kropp masade sig fram. Trött som efter ett maraton. Inte ens då förstod jag.
Mitt hjärta var uppfyllt av kärlek. Rent. Som ett oskrivet barn. Och jag kände ett större värde än någonsin tidigare i mitt liv och en enorm kärlek som tog form i tre sms till mina barn. Inte ens då förstod jag.

Lite för tidigt kom hon ut i kylan.

Jag tog som vanligt bilder av den vackra frostiga naturen. Och en tanke började forma sig.
Jag fortsatte gå sakta med tunga ben. Vände halvvägs. Började vandra tillbaka. Och när tanken jag bar på växte, började tårarna strila. Jag vände mig till Gud i tacksamhet. Jag tackade mig själv för moderskapet. Och när jag satte mig i hallen då först förstod jag fullt ut hela kedjan av händelser.
Jag kunde inte ha förstått tidigare. Jag har aldrig upplevt det. Jag känner ingen som gjort det. Åtminstone inte som berättat det. Jag förstod att jag var pånyttfödd. Jag känner mig nyfödd. Trött. Oerhört trött. Nästan hudlös. Helt skyddslös. I behov av omhändertagande. Och jag förstår att omständigheter har gjort att jag är lite för tidigt född. Att mitt varma hus är min kuvös. Att nu är tid för vila och inget annat.

Jag har varit en mamma hela livet åt alla. Nu är det dags att äntligen få vara Guds barn. Och jag ska leka resten av mitt liv. Precis som det var ämnat för i början. Jag lär genom lek och lätthet nu. Jag har slutat lära genom lidande och smärta. Så värdefull är jag nu. Jag stänger boken till min gamla historia. Och när jag vilat klart börjar jag skriva min nya.

Kram från en liten, men större än någonsin Eva Marie, inte Ek och inte Lipanovska. Bara Eva Marie <3