Själaglad Blogg: Jag Kvinna! - Kärleksdatum att fira

26 januari 2002: min nu 10-åriga gosse föds och sätter igång kärlekslavinen.

17 december 2002: jag åker in till Psyket Akut. Kraschen är ett faktum. Hårfin linje mellan galenskap och upplyst. Resan hem påbörjas.
Hösten 2007: skilsmässan är ett faktum efter 17 år i trygghet. Resan inåt påbörjas.
December 2007: egen bostad efter ett helt vuxenliv i samboskap. Resan hem till min kvinnlighet startar. Den som sträcker sig långt utanför mitt moderskap. Men det vet jag inte då.

September 2008: själsfränden anländer och förändrar hela min världsbild, hela min syn på kärleken, mig själv och min kvinnlighet. Jag inser att jag är en kvinna på riktigt. Full av åtrå, passion, lust, kraft, galenskap och glädje. Jag inser att jag är en sexuell varelse. Jag börjar skönja vidden av min kvinnlighet och den styrka som ligger gömd i kvinnligheten, den fysiska kroppen, i livmodern, i skötet, i sexualiteten och det sensuella.
Under åren som kommer möter jag arketyperna: Den heliga Modern, skökan, flickan, oskulden, Kali och gudinnan. De har sin boning i kroppens alla delar. I mina ögon som glittrar, i mitt leende som värmer, i mina händers beröring, i mitt hårsvall, i den lekfulla dansens rörelser, i mina mjuka bröst, i mina höfter, i mitt underverk, in i minsta lilla cell av denna min underbara kvinnliga kropp. Vilken gåva att vara kvinna!

Hösten 2011: särboskapet med själsfränden är ett faktum efter 3 år i himlen och stundom i helvetet. Ur denna vidriga smärta som separationen kommer med, stiger kärleken till nya höjder inom mig. Kärleken till Gud. Kärleken till ljuset. Kärleken till Livet. Kärleken till Kärleken som den enda vägen. Jag väljer smärtan istället för avstängningen. Jag håller min kvinnliga kropp öppen för alla känslor. Aldrig mer locket på! Jag föds fram genom denna sorg, smärta, förtvivlan, svek och vrede. Jag tillåter den grymma fysiska smärta som springer ur bristen på beröring, närhet, kramar och kyssar. Jag vägrar stänga denna kanal till gudinnan inom mig. Jag fortsätter att längta efter hans närhet. Efter att få älska med honom. Ta i honom. Kyssa honom. Jag fortsätter att älska honom gränslöst. Besinningslöst. Vidöppet i all min sårbarhet. Jag håller alla dörrar öppna för honom. Låter kärleken från Gud flöda igenom mig. Min kropp håller på att gå sönder i denna process. Jag står kvar i min åtrå utan att kunna ge utlopp för den. Jag står tills det börjar sina. Tills jag nästan tömt mig på värde. Och det är då när jag är nästan alldeles tom som jag når in till sårbarheten. Och styrkan jag möter i denna sårbarhet är förbluffande. Denna styrka, denna rena känsla, fri från allt dömande vänder min stora kärlek inåt. Till mig själv.

24 januari 2012: ur min tro på Kärleken och sårbarheten som den enda vägen, ur mitt mod, min längtan och min öppenhet föds JAG. Fri att älska mig själv och bli älskad för den jag är. Med dörren öppen för all den kärlek jag är värd. Och jag överlämnar mig till Gud. Jag öppnar dörren på vid gavel för kärleken. Och jag överlämnar formen för denna kärlek till Gud och släpper ratten. Jag är kärleken. Jag bär den i mitt hjärta. Och min väg har visat mig att ALLA KVINNOR är bärare av Kärleken. Vi är heliga just på grund av detta! Vår orubbliga tro på kärlekens kraft, på ljuset, sanningen och freden gör oss alla till gudinnor. Ung som gammal, oavsett hudfärg och tro. Den heligheten är värd att dyrkas.