söndag 15 januari 2012

Tidigare livs övertygelser

En vintervandring på landet. Stillhet i luften. Friskt och krispigt. Allt det som fotbollscupen igår inte hade.
Det var skönt idag. Ljuvligt att få komma ut och vandra ensam. Jag går helst själv. I tystnaden. Vandringarna på landet har blivit ett gift. Kroppen och själen längtar efter att få frid. Och det är så mycket som händer inom mig på dessa vandringar. Närheten till natur och djur tillsammans med rörelsen i kroppen lyfter upp massor av information inom mig. Alla möten med naturens skönhet och energierna som denna plats skänker leder till inre möten med saker i mig. Möten med vilda och tama djur leder även de till möten med sådant som finns djupt inom mig.

Det är något magiskt över energier här ute. Jag vet inte vad. 

Mitt i bild syns två svarta prickar på fältet.
Två rådjur såg jag idag.
Som vanligt vandrade jag förbi den tomma gård jag berättat om innan, som jag gärna hade bott och arbetat i. Men innan jag var framme vid gården idag pratade jag med Gud. Bad till honom att hjälpa mig förverkliga min dröm. Jag bestämmer mig innan jag är framme vid gården för att denna gång ta en närmare titt. När jag kommer fram till huset ser jag en bil på gården och jag översköljs av tvivel. Jag känner mig som en fegis där jag står vid staketet och nu har möjligheten att få reda på mer information om huset. Det tar mig ca 10 minuter att samla mod och gå fram och knacka på. Under de minuterna har jag övervägt många gånger att bara gå därifrån. Och då har jag hört rösten inom mig som sagt "så din stora dröm kan inte ens få dig att knacka på dörren och få information". Det är det som avgör och får mig att stega fram till dörren. En reserverad äldre herre möter mig. När det korta mötet är avslutat känner mig alldeles håglös och sorg väller över mig. Huset är sålt. Det ska byggas om och bli dagis. Jag gläds åt att barn ska få vistas i denna vackra miljö. Värst är beskedet att 200 villor ska byggas här nära. Och jag hinner tänka "stadsbor som vill bo på landet, men som tar staden med sig hit". Mög! Jag bli så ledsen. Känner hur landsbygden äts upp av dessa förbannade villor. Åkrarna försvinner. Och rådjuren som vandrar över dessa åkrar. Friden och lugnet försvinner med utbyggnaden. Energierna förändras. Och jag kan inte hålla tårarna borta.

Några gårdar längre bort möter jag en kelen liten naturvän. Jag stannar en stund och tar emot den värme och kärlek den ger mig. Och jag ger tillbaka genom att klappa och mysa med den. Katten tar mig ur tårarna. Tillbaka in i lugnet. Djur är magiska! Det är naturliga healers.

Jag mötte en kelen katt som kröp in i min famn och njöt.

Jag vandrar bort på grusvägen. Ljudet av grus under skorna när jag går är ett av mina favoritljud. Det knastrar så mysigt. Och jag lägger plötsligt märke till hur de små vattenpölarna längs dikena är frusna. Och jag bländas av de sagolika konstverk de bildar.

NATURENS GALLERI:




När jag vandrar tillbaka känner jag att jag hör hemma här ute. På landet. I lugnet. I naturen. Att jag vill leva här. Vandra här. Berätta mina historier. Ha människor som kommer ut till mig. Vandrar med mig. Berättar sina historier. Och jag vänder mig ännu en gång till Gud och ber om hjälp att möjliggöra detta.
När jag är halvvägs hemåt ser jag en vacker ryttare på sin häst. Så stolta och ståtliga de är. Vi hälsar på varandra. Här på landet gör vi så, hälsar ni vi möter någon. Mötena är få. Vi har tid att se varandra.
Ekipaget travar på åkern. Men en bit tvingas de upp på vägen för att ta sig till nästa äng. När jag hör hovarna möta asfalten väcks bilder till liv inom mig. Det låter precis så här ... (klipp från youtbe)




När jag ser inre bilder är det som om en film som spelas upp. Jag brukar säga att jag har ett Biopalats i mitt huvud. Och ljudet av hästens hovar trycker på play-knappen. Jag är i en svunnen tid. I ett annat liv. Jag känner hur jag sitter i en droska. Ensam. Och tittar ut. Utan att se omgivningarna. Jag är så inne i mina tankar där jag skumpar fram i droskan. Allt jag hör är hästens hovar som trampar mot marken. Jag sitter inklämd i en vacker klänning jag helst skulle vilja slita av mig. Livet är hårt åtdraget. Jag viftar uttråkad med min solfjäder. Och jag är djupt olycklig. Droskan är på väg hem. Till det stora godset, herrgården, slottet. Jag är rik. Född in i en otrolig rikedom. Jag förväntas ta över en tron när jag blir äldre. Men jag hatar det.
Jag är omgiven av lyx i överflöd. Vandrar upp för en alldeles bedårande trappa. Jag älskar huset och naturen som omgärdar det. Hästarna och gårdskatterna. Jag trivs bättre i stallet och bland kökspersonalen. Men det är egentligen förbjudet område. Jag har överseende föräldrar, men inte tillräckligt för att jag ska få välja make. Mitt hjärta tillhör en man av låg börd. Och jag får inte gifta mig med honom.
Jag sitter och kammar det böljande håret om och om igen. Tittar in i spegeln. Ser de vackra stolarna i bakgrunden som jag ärvt av en släkting. Jag älskar de där stolarna. Spegelbilden visar en skön ung kvinna med sorgsna ögon. Plötsligt förändras den bilden. Och jag ser mig själv sitta och kamma samma hår som nu blivit grått, nästan vitt. I bakgrunden syns inga ärvda stolarna. Det är en helt annan miljö jag sitter i. Blicken i mina ögon är annorlunda. Jag ser värme och liv. Men det finns ändå sorg där bakom. Jag reser mig upp och vandrar mot sängen iklädd min nattsärk. Jag har någonstans i detta tidigare liv gjort ett val. Jag har valt kärleken. Och därmed valt bort all rikedom. Jag kunde inte få både och. Det var inte möjligt. Jag var tvungen att välja tronen eller kärleken. Jag valde kärleken till den man jag delar fattigdomen med. Det är en säng som är varm och kärleksfull. Ett liv med ett varmt hjärta. Men när jag kryper in i hans famn om natten och vet att jag valt rätt, påminner den svidande känslan i magen om den hunger jag fick på köpet. Och sorgen jag bär är den som kommer utav att jag inte förstår varför jag inte kunde få lov att ha både och. Att jag tvingades välja.

Jag tror på tidigare liv. Men det viktiga är vad de hjälper mig att fånga i detta liv. Hästens hovar väckte ett gammalt minne till liv. Ett liv som berättar för mig att jag har med mig en övertygelse som innebär att jag tror att jag måste välja. Kärleken eller rikedomen. Att jag inte kan få både och. Och det är en oerhört viktig insikt. Den övertygelsen finns gömd i känslorna. Så även om mitt förnuft säger att det är inte sant längre. Jag lever i en annan tid nu, så hjälper inte det. Känslan är alltid starkare än tanken. Om dessa två inte är i linje med varandra kommer känslan att vinna. Jag kommer med andra att driva mig till fattigdom i detta liv eftersom jag valt att låta kärleken gå före allt annat även i detta liv. Med andra ord är det av allra största vikt att jag kommer åt den övertygelsen och ersätter den med att det är möjligt för mig att i detta liv ha både kärlek och rikedom. Tack och lov har jag verktygen för detta, så det är bara att sätta igång att arbeta med det. Och det kan sitta djupt. Jag har haft övertygelser med många lager. Har man som jag arbetat med detta ett tag, så känner man när man nått roten och för alltid släppt det gamla. När laddningen är helt borta och frihet äntligen infinner sig. Dit ska jag nu. Till platsen där tanke och känsla säger samma sak.
Jag kan tjäna Gud och tjäna pengar samtidigt! 

Inga kommentarer: